WAITING FOR THE GOLDEN SHOWER FALLING FROM THE SUN

På Accelerator i Göteborg 2005 såg jag Teenage Fanclub för första gången. Av någon anledning var jag tvungen att ta tåget till Skövde innan allt var över, men jag hade i varje fall räknat ut att jag skulle hinna med hela TFs set. Jag minns att jag stod och väntade på "Everything flows" hela spelningen, och när de sedan började klämma ur sig extranummer så började jag misströsta. Som det såg ut då så skulle jag ändå få springa som en galning för att hinna till stationen överhuvudtaget. Men, som sista nummer, där kom den. Ren och skär lycka. Jag lämnade Trädgår'n den sena kvällen med "Everything flows" sista toner i ryggen. I alla fall, innan Teenage Fanclub existerade överhuvudtaget så kunde man finna Norman Blake och Raymond McGinley (och dessutom Francis MacDonald) i kortlivade The Boy Hairdressers. Man släppte enbart en singel i slutet av 80-talet, för att sedan gå i graven. Här har ni den fullständiga diskografin.

The assumption as an elevator

http://www.sendspace.com/file/ezo1s0

Golden shower

http://www.sendspace.com/file/8g9umk

Tidal wave
http://www.sendspace.com/file/q5w9qy

LAUGHS WHERE THEY BELONG

Värmen har intagit landet. Vi får hoppas att den stannar på obestämd framtid. Och vad är bättre än att fira denna ankomst med en sommar-ep. Jag ska tydligen skriva lite recensioner och dylikt på http://www.muzic.se/ nu framöver också, men bloggen får ingen vila trots detta.

1. Mojave 3 - Puzzles like you

2. Debbie Reynolds - Tammy
3. The Popguns - Can't ignore the train

4. Malta - Sommar'n som aldrig säger nej

5. Gallygows - Everything flows

http://www.sendspace.com/file/wprg06

NOW I'VE SEEN PEOPLE FROM NEAR AND FAR, THEY COULDN'T GET TO HEAVEN IN THEIR CAR

Igår lyssnade jag återigen på The Beach Boys helt utsökta album Holland från 1973. Här hade myten om strandpojkarna spruckit för längesedan, och Mike Love blev bara mer och mer irriterande. Det var efter det här albumet som Dennis Wilson verkligen blev högintressant. Dock så hade han redan på 60-talet varit polare med Charles Manson och hade 1970 skrivit en av bandets bästa låtar tillsammans med Gregg Jakobson, "Forever", som släpptes på albumet Sunflower. Rebellen, myten Dennis Wilson. Klippet nedan kommer från dokumentären Endless Harmony som gick på svensk tv runt 1998-99. Då fick den mig och en gammal vän att vilja surfa i Mälaren, hur dumt det än låter. Då var det helt realistiskt. Men det skulle bli med bodyboards, för riktiga surfbrädor skulle vi inte ha råd med. Än idag håller jag Dennis Wilson, tillsammans med Keith Moon pre-1970, som den snyggaste och mest spännande trummisen någonsin.

OCH JAG VAR 17 ÅR, VILLE INTE VA DEN SOM BLEV KVAR

Dessutom måste jag tillägga att "17 År" med Veronica Maggio är årets låt än så länge. Otippat men åh så rätt. "Dumpa mig" drev mig till vansinne, men åren går och nu är jag man nog att medge att min jämnåriga neosoul-flicka har överträffat sig själv.

"Valborgskaos på stora torget

rackaberget ’95

vi bodde högst upp

vad vill du veta

jag berättar vad som helst"

Veronica Maggio - "17 År"

http://www.sendspace.com/file/gt0j6s

HE BROKE EVERY HEART, HIS CLOTHES WERE SO SMART, MR JOHNSON CRIES, HE RECALLS THE DAYS WHEN HE WAS EVERYBODY'S FACE

Det börjar kännas som sommaren 2006 igen. Jag har stigit in i något slags musikaliskt vacuum där Wigan Casino ännu inte har brunnit ner och blivit ombyggt till en parkeringsplats, där The Twisted Wheel i Manchester kör all-nighters och dansgolvet vibrerar från sen kväll till tidig morgon, där soulkidsen fortfarande snörar på sig bowlingskorna medan de tio första sekunderna av "Out On The Floor" rullar igång, där Major Lance fortfarande får mig att le, där "Seven Days Too Long" med Chuck Wood påminner mig om ett hotellrum nära Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche i ett sommarhett Berlin och där "Girls Are Out To Get You" med The Fascinations är synonym med en sommarvecka hos Agnes i Nacka. Northern Soul-febern dör aldrig.

Samma sommar kom jag i kontakt med basisten i The Ferrymen. The Ferrymen var värda ett bättre öde än att splittras efter en Tysklandsturné där man åkte från det ena sunkiga ölhaket till det andra. Jon Clay skickade över ett stort kuvert från de brittiska öarna till gamla svedala innehållandes brända plattor med allt som bandet kramade ur sig, inklusive en egenfilmad dvd från den sista turnén. Jag tror att jag levde på det i flera veckor. The Ferrymen beskrevs väl som ett socialistiskt skinheadband. Jag förstår att ni redan nu har en bild i huvudet hur det här låter, men glöm det, det här är mer jangle och riktigt riktigt bra.

Chuck Wood - Seven Days Too Long

http://www.sendspace.com/file/ejyyp3

The Fascinations - Girl Are Out To Get You

http://www.sendspace.com/file/qoz235

The Ferrymen - The Green Eyed Monster Strikes Again

http://www.sendspace.com/file/5rsmmv

Brainpool - Probably

http://www.sendspace.com/file/gikjd6

ALL THESE PLACES HAVE THEIR MOMENTS WITH LOVERS AND FRIENDS I STILL CAN RECALL, SOME ARE DEAD AND SOME ARE LIVING, IN MY LIFE I'VE LOVED THEM ALL

Utan tvekan så var det George Harrison som spelade in den bästa plattan, sett till alla beatlarnas solokarriärer. All Things Must Pass känns fortfarande otroligt stabil och mörk. Att på sitt första egna verk dessutom kunna få ur sig en trippel-lp är bara det en bragd. Givetvis är det så att George nästan var ifatt och förbi John och Paul i låtskrivarsynpunkt cirka 1969-70, men då han bara hade tillgång till ett begränsat antal spår på varje album hänger det påståendet lite i luften. Jag satt för en tid sedan och funderade på ungefär när Harrison verkligen fick fart under låtskrivarvingarna, och jag blev väldigt konfunderad när jag innerst inne kände att det redan tog sin början i och med hans egna första komposition, "Don't Bother Me", som dök upp på bandets andra fullängdare With The Beatles från 1963. Det är ingen odödlig låt, men den känns helt unik om man ser till The Beatles övriga material runt den här tiden. Medan Lennon-McCartney öste ur sig små mysiga och oskuldsfulla låtar som "I Want To Hold Your Hand" och "Little Child" så skrev Harrison en klagande och dunkel låt som tog samma väg som myten om honom själv i och med smeknamnet den tysta beatlen. Kompositören gillade i efterhand aldrig låten, men den är värd en mer framhållen position. Apropå låtar som kunde ha varit, i februari 1965 spelade man in en liten sak som gick under namnet "If You've Got Trouble". En Lennon-McCartneykomposition som sjöngs av Ringo, och som skulle bli hans nummer på Help-albumet utgivet samma år. Man drog av en tagning och testade sedan diverse pålägg innan projektet dumpades. Istället fick Ringo ta sig an covern "Act Naturally", som sedan hamnade på Help istället för "If You've Got Trouble". När den andra Anthology-skivan släpptes 1996 fick den äntligen lämna arkivet och se dagens ljus. Då förstod jag inte hur man kunde slänga iväg en låt med sådan potential för den där struttiga "Act Naturally", och ska jag vara ärlig är jag lika skeptisk idag. Inspelningen känns inte fullbordad, och det var den uppenbarligen inte heller, men damn it, det där kunde ha blivit bra. Förresten, någon annan som minns Beatlesåterföreningen 1995 och de två "nya" låtarna "Free As A Bird" och "Real Love" som byggde på Lennons demoinspelningar samt tillägg till dessa signerade övriga medlemmar? Det känns som att det minnet har bleknat hos många, de allra flesta svarar bara "Jaså?". "Free As A Bird"-videon hade någon slags sverigepremiär i något morgonprogram 1995, och det är sedan dess den snyggaste videon jag sett i hela mitt liv. FAAB släpptes på den alldeles utsökta Anthology #1 och "Real Love" hade plats på, ja exakt, Anthology #2 ett år senare. Hela Anthology-projektet, som inkluderade den 10-timmar långa dokumentären som täcker hela karriären sett ur medlemmarnas synvinkel, de tre Anthology-boxarna släppta som dubbel-cd samt den fetaste boken i mannaminne är alla att rekommendera. "Real Love" är det helt klart starkaste kortet om man jämför de två nya alstren, även om FAAB känns helt naturlig att lansera först, både låt och textmässigt.

"We just pretended that John had gone on holiday or out for tea and had left us the tape to play with. That was the only way we could deal with it, and get over the hurdle, because it was really very emotional."

The Beatles - Don't Bother Me

http://www.sendspace.com/file/imrgoz

The Beatles - If You've Got Trouble

http://www.sendspace.com/file/3sp7j8
The Beatles - Real Love

http://www.sendspace.com/file/3fr30p

KEEP SMILING THROUGH, JUST LIKE YOU ALWAYS DO

1939. Så långt tillbaka i tiden har jag aldrig gått i bloggen tidigare, vad jag minns. Men i det här fallet så är det ett måste. Varje gång jag tänker på avsked får jag den här i huvudet, för det går inte att få det mer bitterljuvt än så här. Ett Europa under brinnande krig, soldater far iväg till fronten, lämnar kvar fruar, flickvänner och vänner. Mitt i allt detta fanns en stabilitet och den stavades Vera Lynn. Det var "We'll Meet Again" som höll modet uppe när det var som svårast. Man kan likna Vera Lynns klassiker med vår egen "Min Soldat" med Ulla Billqvist.

Pink Floyd uttryckte det bäst, 40 år senare:

"Does anybody here remember Vera Lynn?

Remember how she said that

we would meet again, some sunny day?"

Hämta näsdukarna.

Vera Lynn - We'll Meet Again

http://www.sendspace.com/file/cqg4pn

SWEET PHILLY

Varför lyssnar inte fler människor på soul? Det känns som att det bara är äldre män som exempelvis Lennart Persson som hyllar i sin Sonic-spalt. Jag har länge varit väldigt avigt inställd till den fantastiska soul som gick under namnet "Philadelphia soul", ni vet det där soundet som är så himla finslipat med stråkar och lena röster. Jag föredrog alltid andra varianter som Deep Soul från den amerikanska södern. Skitigt, brutalt och ärligt. Sen var det Northern Soul som jag än idag fullkomligen avgudar. Bara namnen på danshallar som Wigan Casino, Twisted Wheel och The Golden Torch gör att man vill sticka och köpa obskyra 7"-vinyler med saker som de där modernisterna i norra england dyrkar. "No one can touch me out on the floor", så att säga.

Men sen hände det något. Jag hörde av en tillfällighet "Didn't I (Blow Your Mind This Time)" med The Delfonics från 1970, och himlen öppnade sig. Jag har försökt ösa den här låten över så många människor jag bara kunnat hitta den senaste tiden. Jag måste även säga att New Kids On The Blocks version av låten inte är fy skam, men det kanske mest beror på att man inte kan misslyckas med ett sånt här material. Man ska inte glömma den här gruppens andra pärlor, man kan ta "Ready Or Not Here I Come (Can't Hide From Love)". The Fugees samplade låten till sin egen hit "Ready Or Not" 1996, så den låter säkerligen bekant för de allra flesta. Så släng iväg öronen i riktning Philadelphia i några minuter, det här är guld.

The Delfonics - Didn't I (Blow Your Mind This Time)

http://www.sendspace.com/file/72u283

The Delfonics - Ready Or Not Here I Come (Can't Hide From Love)

http://www.sendspace.com/file/ixw1xj

IT'S ALL IN MY HEAD SHE READ IN HER GIRLFRIEND'S SELF-HELP BOOK

Ibland fastnar jag i Red House Painters-fällan. Det kan ske oavsett vilken sinnesstämning man befinner sig i, men när det verkligen händer så vill jag också kunna skriva låtar till någon gammal förälskelse som heter Katy och förklara att jag vet att hon kommer att befinna sig någonstans i London och ha saker i sitt liv som jag aldrig kommer att kunna ge henne. Det fantastiska är att Mark Kozelek sjunger de där raderna lika vackert nu som för 15 år sedan när den där skivan med berg-och-dalbanan släpptes för första gången. Den dagen jag fyllde 24 och hade den största åldersnojan hittills så lyssnade jag på "24" på repeat. Det var vackert och skrämmande på samma gång och jag hade troligtvis kysst Marks fötter om han hade varit där då.

"And i thought at fifteen that i'd have it down by sixteen

and twenty-four keeps breathing in my face like a mad whore

and twenty-four keeps pounding at my door like a friend you don't want to see"

Man får kalla Red House Painters slowcore eller sadcore eller något annat helt meningslöst, jag blir inte arg. Men det är ungefär som att kalla Belle and Sebastian för twee, det blir ohållbart då B&S är större än hela twee-genren på egen hand. Lite så är det även med Red House Painters.

Det fanns andra band som lät lite som Red House Painters, så som Very Secretary. Very Secretary lyckades bra, de lösgjorde samma stämningar men det var ofta rent textmässigt som det fattades flera mil. "Charity" som ni kan ta hem och lyssna på längre ner i det här inlägget låter för övrigt kusligt likt The Bear Quartet cirka 1993, runt tiden för Cosy Den/Family Affair. Jag var lite rädd för Mark när jag och Kaisa såg honom i Stenhammarsalen i Göteborg för ungefär ett halvår sedan. Men han sade själv att han inte skulle vara vresig mot sin publik längre eftersom han började bli äldre och snart skulle vara död. Han hade troligtvis insett att han inte kunde stanna upp tiden som förflyter. Jag kanske borde börja tänka i liknande banor, och jag tror faktiskt att jag började lite smått just den kvällen. Tack Mark.

Red House Painters - "Katy Song"

http://www.sendspace.com/file/mhbe97

Red House Painters - "24"

http://www.sendspace.com/file/4d8ytn

Red House Painters - "Lord Kill The Pain"

http://www.sendspace.com/file/9on9zt

Mark Kozelek - "Katy Song" (Live)

http://www.sendspace.com/file/0ri3iu

Very Secretary - Charity

http://www.sendspace.com/file/ynizar

PHILOSOPHY, THE SOVIETS AND OTHER EVENTS IN HISTORY OF HUMANITY

Stereolab är ett väldigt trevligt band. Det gör inte saken sämre att Tim Gane innan var medlem i den förträffliga skapelsen som gick under namnet McCarthy. Det är sällan man hör ett band som så helhjärtat och kärleksfullt attackerar dåtiden Thatcher-regim i Storbritannien. Stereolab är en bra fortsättning på det, dock med en helt annan ton. Ett oförglömligt ögonblick inträffade på Emmabodafestivalen 2007 när man av en tillfällighet fick äran att eskortera Heather i Au Revoir Simone till festivalområdet när hon vilset stod och stampade på tågstationen. På vägen var det en trevlig diskussion om bandkamraterna Erika Forster, Annie Hart, twee och annat gott innan hon fixade gratis öl till mig och en vän för att sedan få en guidad tur på området. Jag passade på att inhandla en Stereolab-platta i ett av stånden varpå Heather glatt halvskriker "That's one of my favourite bands!". Jag borde inte ha varit förvånad, tjejen har ju god smak i övrigt. Döm själva, det här är briljant.

Stereolab - Cybele's Reverie
http://www.sendspace.com/file/t18pka
Stereolab - Space Age Bachelor Pad Music (Mellow)
http://www.sendspace.com/file/zjendf
Stereolab - Miss Modular
http://www.sendspace.com/file/x32auz

PEOPLE OF THE EARTH YOU HAVE FAILED, YOU STILL WORSHIP THE SUN AND THE DAILY MAIL

I mitten av 90-talet var jag och en vän som jag nu har tappat kontakten med inne i Skövde på Jannes Wax och inhandlade varsin Oasis-singel. Mitt val föll på "Don't Look Back In Anger" medan vännen satte sina slantar på "Champagne Supernova". Efter närmare efterforskningar angående dessa singlars releasedatum så borde detta ha varit 1996, då var man runt 15 år och att lägga pengarna på ett fullt album var otänkbart. Detta var alltså mitt under det brinnande kriget om den brittiska poptronen som utkämpades mellan de två stora elefanterna, Oasis och Blur. Det var först cirka 5 år senare jag förstod grejen med Damon Albarn och gänget, och idag håller jag nog Blur-fanan något högre än det där Manchester-bandets. Graham Coxon var alltid den coola killen i Blur, han som blev överkörd av bilar och söp ner sig och såg ut som urtypen av en brittisk gitarrhjälte. Det kan ha varit den där dekadensen som fick honom att lämna Blur år 2002, men det spelar ingen roll eftersom han klarade sig minst lika bra på egen hand. Jag minns en regnig dag framför Pampasscenen på Hultsfred för 4 år sedan, det var regnponchos till både höger och vänster samt en Graham Coxon på ett väldigt truligt humör. Jag gissar att han inte var riktigt nöjd med ljudet eftersom jag vid senare tillfällen sett den spelningen i filmad version där Graham ger ljudteknikerna mördande blickar från scenen. Han gjorde 2004 en Peel Session där han bland annat spelade in en version av bob hunds "Min Trampolin". Det är en ytterst behaglig inspelning på fullfjädrad svengelska. Det känns som att Graham är alldeles för arty för att kunna gå hem i alla läger, men Damon blir aldrig lika intressant hur mycket han än fightas med bröderna Gallagher.

Graham Coxon - Min Trampolin (Peel Session)
http://www.sendspace.com/file/efimyu
Graham Coxon - Bittersweet Bundle of Misery
http://www.sendspace.com/file/muj7ht

I GREW OLD IN JUST ONE DAY

"Anders kunde inte spela gitarr överhuvudtaget men var en jävel på rundgång. Han hade en hårdrocksgitarr, en Kramer, som han stod och ylade med."

För att citera en gammal bandkamrat:

"Finns inte mycket mer att säga nu."

Anders Göthberg 1975 - 2008

AND WE WOULD COUNT THE EVENING STARS AS THE DAY GREW DARK IN BEECHWOOD PARK

Den där rena kärleken till musikaliska verk är något som alltid finns där, ständigt eller ibland latent, lite smått smygande. Det kan vara känslorna till någon, eller något, som förstärker hela den situationen och lyfter allting till högre höjder. Om det är Bosse i Högdalen som känner kärlek till sin nyrenoverade Volvo genom att spela något med Svenne Rubins lite extra högt eller om det rör sig om ett nyförälskat par som precis kramat sönder varandras händer på ett Weezer-gig spelar mindre roll. Släng in alla minnen och känslor i en mixer tillsammans med låten ifråga och om det som sedan kommer ut efteråt är något som du aldrig skulle ge bort till någon så betyder det allt.

http://www.sendspace.com/file/zz10wa

The Spinto Band - Oh Mandy
För att Mandy är ett otroligt vackert och mjukt namn. Dessutom rörde de sig om ren kärlek till hela världen när de spelade den här skapelsen en sen sommarkväll i Göteborg för snart två år sedan. Om du får ögonkontakt med den där personen som kan komma att förändra ditt liv till tonerna av den här låten så kan jag bara gratulera. Heter personen även Mandy så förtjänar du en ståplats i Nybroviken om du inte gör något bra av det hela.

The Shadows - Blue Star
För min pappa och farbrors försök att återskapa den här låten hemma i vårt vardagsrum för många många år sedan. Ibland överdriver man sina känslor till diverse händelser, men idag vill jag minnas att det lät vackrare än något som Hank Marvin någonsin har kunnat prestera. Hysénklass.

Skeeter Davis - The End Of The World
För alla förhållanden som krossas och för hjärtan som brister. Den här är till er. Förklaring icke nödvändig. Det enda som är mer hjärtekrossande är det sista avsnittet av Spung, när Kim bryter ihop på Pelles begravning till tonerna av There Is A Light That Never Goes Out. Som vi grät.

The Zombies - Beechwood Park
Den här finns med av rena nostalgiskäl. En gång i tiden fanns det ett nätfanzine, Rubbersoulinspace, som skapade det vackraste som någonsin har präntats ner i skrift. Den bästa artikeln handlade om The Boy With The Arab Strap, ni vet, den där gröna. Christian som skapade allt det här fina skrev om minnet av hur han låg på rygg i någon park medan en vacker flicka som sedan försvann visslade introt till ”Made Of Stone” eller ”Reel Around The Fountain”, för att sedan yttra orden ”det finns bara sekunder av lycka”. Jag blev oerhört berörd av det där och tycker fortfarande att det är lika vackert som Sarah Records avskedsbrev. Detta är en låt till alla parker som vi någon gång har blivit kära i, gjort slut i eller bara har oförglömliga minnen av.

Tenniscoats - Take Me Home
När allt är så skört att man är rädd att det ska gå sönder bara man andas, när man kan hålla om någon så hårt och så länge för att man är rädd att tappa bort sig själv om man släpper, när närheten till henne eller honom handlar om liv eller död. Ni vet precis vad jag menar.

I ASKED A PAINTER WHY THE ROADS ARE COLORED BLACK, HE SAID, ”STEVE, IT’S BECAUSE PEOPLE LEAVE AND NO HIGHWAY WILL BRING THEM BACK”

Jag fick ett mejl häromdagen. Det var någon som tyckte om bloggen och ville ha fler uppdateringar. Jag har börjat skriva fler inlägg på senare tid och jag hoppas att den takten kan hålla i sig, jag har till och med för mig att det finns fler inlägg hittills år 2008 än totalt under hela 2007. Det bådar gott. Som tack till er som läser här så satte jag ihop en vårblandning som jag hoppas ska slitas med hälsan. Använd den gärna under den första picknicken eller bara till att vänta in den riktiga våren, locka fram ljuset. Det här rymmer allt ifrån en bedårande Ed Harcourt i ”Those Crimson Tears” till Mark Kozeleks historia som involverar en park i San Francisco via Sarah Cracknell som sjunger om en flicka som suckar som en filmstjärna. När allt sedan är över så sammanfattar Fairport Convention melankolin i ”End Of A Holiday”. Det blir inte bättre än så. With love, from me to you.
Jag vill även ursäkta om fotot ovan påvisar ett alldeles för starkt intag av alkoholhaltiga drycker, men det var dimmiga dagar och jag såg aldrig riktigt vart vi var.

http://www.sendspace.com/file/m9e4yy

1. Honey Cone - The Day I Found Myself

2. Alton Ellis - I’m Still In Love With You

3. Ed Harcourt - Those Crimson Tears

4. The Searchers - Don’t Hide It Away

5. Johan Borgert - Smal

6. Aerospace - Summer Days Are Forever

7. Destroyer - European Oils

8. Blueboy - So Catch Him

9. Saint Etienne - I Buy American Records

10. The Four Seasons - Wall Street Village Day

11. Silver Jews - Random Rules

12. Close To Carmel - Let The Light In

13. Red House Painters - Grace Cathedral Park

14. The Soul Children - The Sweeter He Is (Part 1)

15. Kenta - Just Idag Är Jag Stark

16. Nico - These Days

17. Fairport Convention - End Of A Holiday

SHE WAS THE ANNA KARINA TO MY JEAN-LUC GODARD, THE POETRY IN MY ALPHAVILLE

Dödsbudet kom en dag i september. My Favorite fanns inte längre.

Friends, fans & colleagues, This correspondence is to announce the end of a pop group. Andrea Vaughn has left My Favorite. And thus, by all rights, that chapter should be closed.

The Faves

"With Love Despite Fierce Resistance"

1991-2005

Det var det perfekta popbandet. De hade musiken, de hade estetiken och de var även världens coolaste band, utan att antagligen veta om det. "The East End girls throw parties and for some reason I still go", varför gör jag det? "Some kids have plans to rule the world, some kids have plans to run away", hur många år levde man med det sistnämnda i bakhuvudet? "Alone at school she sits and dreams of Johnny Marr and Morrissey", hur många skriver sådana rader och får det att låta bra? "Now she wants me to play that song again, Play it again Michael", finns det någon kärlekstörstande musiknörd som aldrig drömt om att höra de orden? Eller de raderna som sammanfattar Long Islands bästa band någonsin, "It's a crazy world, and you're a messed up kid, and that's why you're my favorite, and I believe in you."

Jag har kvar pinen som Michael delade ut den där soliga dagen i Småland. Jag använder aldrig pins längre, men den vårdas ömt i mina innersta gömmor. Min dåvarande flickvän fick av misstag en annan med det klassiska budskapet "Fuck me, I'm Twee", innan Michael ändrade sig och tog tillbaka den med orden "You're the wrong girl for this one".

Jag glömmer aldrig Andrea Vaughns klänning på scenen i Teaterladan, den var lika fin som "The Black Cassette" den kvällen. Tre månader senare var allt borta, men i allra högsta grad levande i våra hjärtan.

My boyfriend's in the stairwell

he looks just like James Dean

and nothing else matters when you're 17

My Favorite - The Black Cassette (Live Hultsfred 2005)

http://www.sendspace.com/file/3dxbal

My Favorite - Working Class Jacket

http://www.sendspace.com/file/wfwm8c

My Favorite - 17 Berlin

http://www.sendspace.com/file/bzexbj

My Favorite - The Truth About Lake Ronkonkoma

http://www.sendspace.com/file/gfen8u

TRUE LOVE WILL FIND YOU IN THE END #9

Numero Group är ett bolag som skänkt mig mycket lycka den senaste tiden. De specialiserar sig på att återutge bortglömda rariteter som legat och samlat damm i någon källare de senaste 30 åren. Jag har själv spisat soul-återutgåvorna utan några som helst hämningar, dock så är inte bolaget fastlåst där utan beskriver sin musikaliska bredd med orden "thrift shop soul, skinny tie pop, Belizean funk, and hillbilly gospel". För några månader sedan kom den senaste i raden av skivor utgivna under huvudrubriken Eccentric Soul, där obskyra soullåtar trängs i oerhört vackra konvolut. Namnet den här gången visade sig vara The Outskirts Of Deep City. Jag antog att innehållet den här gången skulle vara rester, överblivna från den i serien tidigare utgivna Eccentric Soul: The Deep City Label. Där hade man helt briljant sammanfattat Miamibolaget Deep Citys framfart under 60-talet. Men så ska man givetvis inte resonera, för det visade sig att den här utgåvan höll lika hög klass som de tidigare.

En av pärlorna är en låt vid namn "One little piece", framförd av The Rollers. Det är just sådana här låtar som jag inbillar mig att den nu bortgångne Dave Godin lyssnar på där uppe i sin soulhimmel, samtidigt som han ger tummen upp. Det hjärtekrossande soundet uppblandat med The Rollers fantastiska känsla gör detta till en odödlig klassiker i min bok. Det är egentligen bara Bessie Banks och Bettye Swann som ger mig samma vibbar, om man enbart ser till den kvinnliga sidan. Jag vill även tillägga att Dotshop.se säljer mycket av det som ges ut av Numero Group, så kila dit och ta en titt.

RULE NUMBER ONE, PRETEND IT'S FUN

Vart tog The Wannadies vägen?
Det känns lite typiskt svenska band att bara försvinna. Poff, borta. Om jag minns allt rätt så prydde de till och med omslaget till ett nummer av NME. Pär och Christina såg alltid så där rätt ut och pratade med en norrländsk dialekt som idag får mig lite knäsvag. Jag hade velat växa upp i Skellefteå och förstått det stora i att höra "My hometown" framförd på hemmaplan. Jag har inget att jämföra med i det avseendet, det närmaste ska väl ha varit när en av mina lärare på gymnasiet berättade att han hade sett Ebba Grön och en dyngrak Thåström i ett gig på Parken i Tibro. Och inte ens där går det ju att plocka något hållbart, Ebba Grön var inte från Tibro utan hade enbart, på något vis, hamnat i en håla i Skaraborg för en kväll.

The Wannadies var även det där bandet som hade en medfödd gåva i att leverera klockrena citat.

I need you like flowers need air
Like revolutionaries need despair
But I'm too shy to tell you

Det är såna där saker man ska haspla ur sig på en rödvinsfylla, men det fungerar kanske bara på gamla indieflickor som på något sätt överlevde när den svenska indien, eller förlåt, swindien, gick in i koma under 90-talets sista skälvande år.

Valet av bandnamn känns som en sorglig realitet idag, är The Wannadies verkligen döda? Om så är fallet så får det mig att tänka på Killinggängets Percy Tårar, där en briljant Jonas Inde intervjuar bandet Brown och avslutar med orden "Rubrik: De kallar sig Brown, och menar det".

The Wannadies - My Hometown
The Wannadies - Easier To Sing
The Wannadies - Don't Like You (What The Hell Are We Supposed To Do)

(Vid döda länkar återuppladdas dessa efter önskemål)

DARLING, IT'S TIME TO WAKE UP

När jag sommaren 1993 slutade årskurs 5 i Ransbergs skola i Fagersanna så fick jag en vacker och relativt dyr keps i present. Den var väldigt uppskattad, men försvann under sommarlovet vid någon badstrand. När vi efter avslutningen skulle bege oss hemåt har jag ett starkt minne av att undertecknad tjatade något fruktansvärt på medföljande familjemedlemmar om att en Atomic Swing-spelning skulle vara något väldigt fint. De hade samma år släppt sin hit "Stone me into the groove". Jag fick aldrig se Atomic Swing.

Atomic Swing var under åren som följde inte så mycket att hänga i granen, men alla minns just den låten. Den håller ganska väl idag, men jag antar att det mest är i nostalgisyfte. Däremot så finns det låtar vars existens man ofta glömmer bort, som på något vis har glidit ur fokus men som fortfarande är helt fantastiska. "Tuesday afternoon" med Stonecake är en sådan. På något underligt vis susar barndomsminnen förbi, enbart glada sådana. Jag har i många år gått och nynnat på melodin utan att förstå vart den kommer ifrån. Det var lite Paul McCartney-känsla över det, han vaknade upp med "Yesterday" i huvudet och satte sig genast vid ett piano och tog ut den. Samtidigt var situationen lite påfrestande då han var övertygad om att den redan hade blivit skriven av någon annan, melodin lät så bekant.

"Tuesday afternoon" släpptes 1991 och den känns fräschare än det mesta som har sin härkomst ur dagens svenska popscen. Bara det. Det här är för den där söta tjejen som försvann för alltid, det där vinet som alla drack även fast det smakade gift och för sommarnätter som aldrig dör.

Stonecake - Tuesday Afternoon

(Vid döda länkar återuppladdas dessa efter önskemål)

DET FINNS BARA ETT ENDA SÄTT ATT BRINNA UPP

En vis man skrev en gång följande lilla text:

"Och jag vet att jag är ett övervintrat indiebarn i somligas ögon. Men om ni tänker lite, en gång till, så kanske ni också minns. Det där tvångsmässiga rycket i benen, i hjärtat, i hela kroppen, den bultande värken i bröstet som bara lättade när händerna var i luften och fötterna rörde sig snabbt, snabbt på ett dansgolv samtidigt som halsen skreks hes och kärleken till allt och alla flödade. Det där som begynnelsens Håkan faktiskt orsakade."

Så där var det, och på ett vis finns samma känsla kvar, bara lite annorlunda.
För 5 timmar sedan satt jag där framför datorn med darrande händer och skulle precis till att få höra premiärspelningen av "För en lång lång tid". Jag var rädd. Jag var riktigt rädd. Helt jävla livrädd om jag ska vara ärlig. Det fick inte gå fel, hela våren hängde på det där ögonblicket. Det gick inte fel. På 3:35 hann jag med att kastas mellan ett pianokomp som lekte fram någon slags pastisch på Roy Bittan i E Street Band och en melodi som letade sig in i hjärtat på sedvanligt Håkan-manér. Mannen har helt enkelt plockat det bästa från de tidigare albumen, och satt ihop en låt som sätter sig djupare och djupare ju mer man lyssnar på den.

"Om jag var tio år yngre skulle jag inte behöva dig längre".

Men vi behöver dig.

TRUE LOVE WILL FIND YOU IN THE END #7

Ibland slår hjärtat extra hårt när man återupptäcker något som totalt glidit ur synfältet, eller i det här fallet hörselgångarna. Det här makalösa exemplet på hur ofärdig musik kan överträffa studioversionen är en riktig läckerbit. Magiskt, men tragiskt fanns med på Håkan Hellströms debutplatta som släpptes hösten år 2000. Det är snart åtta år sen, men det känns som igår. Troligtvis är den här demo-versionen inspelad under sommaren 1999, i samma veva som b-sidan till Känn ingen sorg för mig Göteborg-singeln, Vi två, 17 år. Om någon är nyfiken på att höra hur en gitarr ska låta då den är som vackrast, lyssna på de 30 första sekunderna av den här låten. Högt mixad, och med en klang som man ofta bara återfinner på just demos. Något som är en starkt bidragande faktor till att den här inspelning överträffar albumversionen är trummorna, de kan vid första lyssningen kännas en aning platta, men efter 01:10 återfinner man rytmer som är mitt i prick. Nu tror jag inte att Håkans kommande skiva kommer att innebära platt fall, det kommer troligtvis aldrig att hända, men om vi skulle störtas så pass långt ner i fördärvet så har vi i alla fall i och med debuten det här landets bästa skiva någonsin, samt en fantastisk demo-version som skulle rättfärdiga vad den här mannen än tar sig för i framtiden.

Lyssna:
Håkan Hellström - Magiskt, men tragiskt (Demo)

(Vid döda länkar återuppladdas dessa efter önskemål)