LOWER CALIFORNIA

Jack Nitzsche kommer alltid att bli förknippad med Phil Spector, The Wall of Sound och diverse rätt sköna soundtracks. Efter att Jack gick bort år 2000 visade det sig att det låg ett outgivet soloalbum och samlade damm, daterat tidigt 70-tal. Visst, mannen hade gett ut låtar under sitt eget namn, exempelvis instrumentallåten "The Lonely Surfer", men här skulle det röra sig om låtar med singer/songwriter-ådra. Rhino/Warner släppte således en samling med Jack vid namn "Three Piece Suite", som bland annat innehöll det material som från början var menat att utgöra soloskivan. Jag måste medge att låtmaterialet i sin helhet inte fick mig att jubla, men när jag började att riva i låtarna så slog det mig att vissa av dem var helt geniala. "Lower California" är ett typexempel på en låt som man bara vill ha mer och mer av. När jag under sommaren har legat i en trädgård i Bromma och dyrkat solen så har den varit det bästa sällskapet man kan tänka sig. Brian Wilson borde vara stolt.

DUNCAN

Duncan Browne - "Over the Reef"

Det här borde ha postats långt tidigare, men det blev väl aldrig av helt enkelt. Duncan Brownes riktiga mästerverk. Värt att hylla.

THE POPPY FAMILY

Terry Jacks, mer känd för "Seasons in the Sun", hade en gång i tiden en riktigt trevlig duo tillsammans med sin fru Susan. "Good Friends" samt några andra fina alster gick ganska bra hemma i Kanada, men snart hopade sig orosmolnen och skilsmässan var ett faktum. Men, vilken låt. O Canada!

The Poppy Family - "Good Friends"

IT WAS 53 YEARS AGO TODAY

6 juli 1957. St. Peters Church Field, Woolton, Liverpool. På scen The Quarrymen med John Lennon, 16 år. I publiken Paul McCartney, 15 år. De har inte träffats ännu, det kommer att dröja till senare samma dag när gemensamme vännen Ivan Vaughan sköter introduktionen. En kort tid senare är McCartney fast medlem i bandet, och resten är historia.

Det finns faktiskt en inspelning från den här dagen, en brusig historia men med en välbekant röst som bland annat sjunger Lonnie Donegans hit "Puttin' on the style". Håll till godo och känn historiens vingslag.

JACQUES DUTRONC & CATHERINE DENEUVE

WHO'S WHO

"Who's who in Carnaby Street & Kings Road...Pop leaders, Carnaby clicks, bouncing boutiques, hip huggers, Mary Quant, le Mini, etc...what you must know to be hip!" (1969)

GEORGE BEST

JARVIS

"If fashion is your trade

Then when you're naked

I guess you must be unemployed, yeah"

Pulp - "Underwear"

PATTY PLEASE FREE ME!

Jag hoppas att någon annan såg den fantastiska dokumentären "Guerilla - kidnappningen av Patty Hearst" för några veckor sedan. Om inte så finns fortfarande chansen om man följer denna länk. Man kan alltid räkna med SVT gällande kvalitet. Symbiotiska befrielsearmén kidnappar rikemansdottern Patty Hearst i Berkeley i februari 1974 och kalabalik uppstår. Det gör inte saken bättre att fröken Hearst efter en tid fattar tycke för gerillagruppen som håller henne fången. Ett ypperligt exempel på Stockholmssyndromet menar många. Jag är mycket tveksam. En mer detaljerad bakgrund kan beskådas här. Nu är det dessutom så att Stereo Total har spelat in nedanstående låt. En hyllning till ikonen Patty? Det låter så.

Stereo Total - "Patty Hearst"

IT'S A MAN'S WORLD

B-sida till "The Rise and Fall of Flingel Bunt". Fenomenet med att b-sidor ofta är bättre än a-sidor gör sig påmint i det här fallet. Vinylsjuan låter fortfarande formidabel.

The Shadows - "It's a Man's World"

THE ROSE MARY STRETCH

Avdelningen politiska incidenter.
Watergateskandalen är i full rullning, Nixon ligger riktigt pyrt till. Bandinspelningar innehållandes samtal mellan presidenten och hans medarbetare kommer efter långt och mödosamt arbete ut och kan användas i undersökningen. Nixon svär, fräser och är allmänt irriterad på många av inspelningarna, samt försöker vifta bort Watergateanklagelserna. Ett av banden blev extra intressant i sammanhanget.
I ett av samtalen mellan Nixon och Bob Haldeman saknas 18½ minut inspelat material. Journalister med näsor likt blodhundar anar givetvis ugglor i mossen och frågorna haglar över administrationen. Är detta ett försök att dölja presidentens inblandningen i Watergate? Fanns svaret i det nu raderade samtalet? Givetvis krävdes det en förklaring, och man fick den. Från Nixons sekreterare Rose Mary Woods. Woods ska ha suttit ner vid sitt skrivbord och kopierat samtalen på skrivmaskin. Plötsligt ringde telefonen. Under tiden att Woods sträckte sig bakåt för att ta samtalet ska hon nu ha råkat komma åt raderingsknappen på bandspelaren. Men det var egentligen ingen fara, för bandet hade stannat automatiskt så fort Woods hade släppt foten från den pedal under skrivbordet som var till för att stanna och starta bandet. Principen var densamma som på en symaskin. Problemet var att Woods hade fortsatt att ha pedalen nedtryckt, samtidigt som hon pratade i telefonen. Telefonsamtal, raderingsknapp intryckt samt foten på pedalen var kort och gott ingen bra kombination. Det hela lät inte särskilt trovärdigt, men då man ville bevisa för pressen att det verkligen var så här det hade gått till så ställde Rose Mary Woods upp framför kamerorna.

Denna trevliga ställning ska alltså Rose Mary Woods ha suttit i under sitt samtal. Det ser väldigt bekvämt ut, speciellt för en kvinna i övre medelåldern. "The Rose Mary Stretch" var för evigt inskrivet i historieböckerna, och president Nixon blev inte direkt mer trovärdig.

DEKE ARLON AND THE OFFBEATS

Deke Arlon and The Offbeats - "I'm Just A Boy"

Deke Arlon and The Offbeats och producentgeniet Joe Meek i samverkan. Låten är inspelad i Meeks legendariska hemmastudio på 304 Holloway Road.

FÖRKLARING

Den här långa inläggstorkan beror helt och hållet på att b-uppsatsen suger musten ur mig. Vi ses nästa vecka.

THE HAPPENINGS

Av någon märklig anledning tänker jag alltid på Aerospace när jag hör "When The Summer Is Through". The Happenings är knappast intressanta i längden, men som med många andra band finns det ett och annat guldkorn.

The Happenings - "When The Summer Is Through"

TINKERBELL'S FAIRYDUST

Tinkerbell's Fairydust. Hade inte detta namn tagits av dessa britter redan 1967 så hade många tweekonstellationer idag haft brutala fist fights om rätten till namnet. Var så säker. "Lazy Day" är så solsken att det nästan blir löjligt. Låten var en stor hit för Spanky & Our Gang, men jag föredrar faktiskt denna inspelning. Jag utlovar mer med detta band längre fram i veckan.

Tinkerbell's Fairydust - "Lazy Day"

THE RENAISSANCE

Det finns faktiskt två album vid namn Bacharach Baroque, ett med 18th Century Corporation och ett med The Renaissance. På det sistnämnda hittar vi en version av Burt Bacharachs kanske främsta komposition, "What The World Needs Now Is Love". Det är bara att dyrka.

APPALOOSA

Appaloosa - "Pascal's Paradox" (1969)

FOTOMAKER

Allt rotande i gamla dammiga skivbackar, alla nätter på Soulseek utan tillfredsställande resultat. Några gånger om året hittar man dock saker som väger upp allt. Fotomaker - "Where Have You Been All My Life" är ett perfekt exempel. Här har vi alltså före detta medlemmar från band som The Rascals och The Raspberries. I vanlig ordning så var det ju förbannat ohippt att låta som ett British Invasion-band på 70-talet, så Fotomaker fick ingen större respons för den här helt fantastiska låten. Jag vet dock inte riktigt vad jag ska tycka om albumomslaget. Antingen är det oerhört estetiskt tilltalande, eller bara väldigt creepy.

Fotomaker - "Where Have You Been All My Life" (1978)

8 maj 2000

Idag är det faktiskt tio år sedan "Känn ingen sorg för mig Göteborg" såg dagens ljus. En singel som på så många vis förändrade svensk popmusik till något väldigt bra. Applåder.

OH YOKO

Vid vissa tillfällen reflekterar man faktiskt över varför Yoko Ono fortfarande är så pass hatad i Beatleskretsar. Det kan ju faktiskt bero på att människan gör stor profit på John Lennons legendstatus. Eller att hon har ställt ut Lennons kläder från mordnatten i december 1980, komplett med torkat blod. Kanske för hennes ständiga närvaro i studion under den sena delen av sextiotalet. Jag menar, människan flyttade in en säng och hängde upp en mikrofon i närheten så att hon skulle kunna uttrycka sina åsikter om inspelningarna. Hon kritiserade kompositioner signerade världens framgångsrikaste låtskrivarpar. Eller för att många menar att det var Yokos fel att bandet splittrades i förtid.
I vilket fall, det räcker faktiskt med att se denna video för att känna vrede. The Beatles jammar med Yoko Ono och resultatet är.. ja, jösses.