THE RENAISSANCE

Det finns faktiskt två album vid namn Bacharach Baroque, ett med 18th Century Corporation och ett med The Renaissance. På det sistnämnda hittar vi en version av Burt Bacharachs kanske främsta komposition, "What The World Needs Now Is Love". Det är bara att dyrka.

APPALOOSA

Appaloosa - "Pascal's Paradox" (1969)

FOTOMAKER

Allt rotande i gamla dammiga skivbackar, alla nätter på Soulseek utan tillfredsställande resultat. Några gånger om året hittar man dock saker som väger upp allt. Fotomaker - "Where Have You Been All My Life" är ett perfekt exempel. Här har vi alltså före detta medlemmar från band som The Rascals och The Raspberries. I vanlig ordning så var det ju förbannat ohippt att låta som ett British Invasion-band på 70-talet, så Fotomaker fick ingen större respons för den här helt fantastiska låten. Jag vet dock inte riktigt vad jag ska tycka om albumomslaget. Antingen är det oerhört estetiskt tilltalande, eller bara väldigt creepy.

Fotomaker - "Where Have You Been All My Life" (1978)

8 maj 2000

Idag är det faktiskt tio år sedan "Känn ingen sorg för mig Göteborg" såg dagens ljus. En singel som på så många vis förändrade svensk popmusik till något väldigt bra. Applåder.

OH YOKO

Vid vissa tillfällen reflekterar man faktiskt över varför Yoko Ono fortfarande är så pass hatad i Beatleskretsar. Det kan ju faktiskt bero på att människan gör stor profit på John Lennons legendstatus. Eller att hon har ställt ut Lennons kläder från mordnatten i december 1980, komplett med torkat blod. Kanske för hennes ständiga närvaro i studion under den sena delen av sextiotalet. Jag menar, människan flyttade in en säng och hängde upp en mikrofon i närheten så att hon skulle kunna uttrycka sina åsikter om inspelningarna. Hon kritiserade kompositioner signerade världens framgångsrikaste låtskrivarpar. Eller för att många menar att det var Yokos fel att bandet splittrades i förtid.
I vilket fall, det räcker faktiskt med att se denna video för att känna vrede. The Beatles jammar med Yoko Ono och resultatet är.. ja, jösses.

BO HANSSON 1943-2010

Hansson & Karlsson - "Triplets"

CHRIS BRITTON

Chris Britton från The Troggs stack iväg på en soloutflykt i samma veva som tidigare nämnda band gick skilda vägar. Resultatet blev albumet As I Am. Det här var uppenbarligen inte särskilt intressant för den stora publiken som vände ryggen åt Britton och vandrade vidare. Albumet som helhet förlorar egentligen aldrig fokus och en låt som "Why Did I Let You Go" är helt fulländad och skiner i sin sena sextiotalsskrud.

HONEYBUS #2

Honeybus - "Françoise" (BBC session)

A BLANKET IN MY MUESLI

Det var oerhört längesen jag gjorde ett mp3-inlägg. Det är stor skam. Så mitt i Honeybus-veckan så är det väl passande att göra ett nytt försök. Det blev fem fina stycken den här gången, och jag hoppas att dessa ska komma väl till pass.

Först ut är "Your Love and Mine" med Heron. Jag har nämnt Heron tidigare och den här låten går att finna på "Twice As Nice & Half the Price". Brittisk folkpop årgång 1971. Detta verk har åldrats med oerhört stor värdighet.

Sedan har vi James Taylors inspelning av "Oh Susannah", faktiskt den bästa versionen jag har hört. The Byrds tolkning är även den av hög klass, men James drar nog det längsta strået här.

Här har vi även John Lennons sista intervju, inspelad bara timmar före mordet den 8 december 1980. En öppen Lennon som avslutar med de i efterhand ödesmättade orden:

"I always considered my work one piece, whether it be with Beatles, David Bowie, Elton John, Yoko Ono, and I consider that my work won't be finished until I'm dead and buried and I hope that's a long, long time. So to me it's part of one whole piece of work from the time I became public to now. And that's the connecting point between that... and the '80s is like we got a new chance."

The Isley Brothers "My Love Is Your Love (Forever)" är en sån där fantastisk soulklassiker. Att Håkan Hellström har lyssnat på den här finns det inga tvivel om. Ni kommer att förstå från den första sekunden.

Sist men inte minst, The Originals - "The Bells". Producerad av Marvin Gaye, troligtvis sent 1969, slutligen utgiven i början av 1970.

Ladda ner här

HONEYBUS #1

Jag tror att det är på sin plats att ha en liten men ack så viktig Honeybus-vecka. Jag har i något tidigare inlägg nämnt denna vackra gruppering, men det var enbart i förbifarten. Har man haft den där förträffliga lyckan av att någon gång springa över "I Can't Let Maggie Go" så vet ni ungefär vad jag pratar om. Tyvärr så brukar det bara sträcka sig dit. Därför går vi lite längre den här gången. Ett så här kompetent band kräver sin man (eller kvinna). Och med kompetent menar jag inte något fantasilöst som, säg, Engelbert Humperdinck. Har man dessutom döpt en låt till "Baroque 'n' Roll Star" så begriper ni hur bra det här är.
"I Can't Let Maggie Go" är först ut, just på grund av den uppenbara storheten.

BEACH FOSSILS - S/T

Beach Fossils självbetitlade album släpps i slutet av maj månad, men finns redan nu hos ett fildelarprogram nära dig. Debutalbumet kan förhandsbokas på Insound.com för runt 14 dollar. Ett av årets måsten. Den där sjuan på Captured Tracks har jag lagt vantarna på, men vad hände med Woodsist-releasen som skulle komma i samma veva?

MADE IN SHEFFIELD

Vilka Made In Sheffield var är för mig en stor gåta. "Amelia Jane" finns i vilket fall med på samlingen Sweet Floral Albion. Starka rekommendationer.

ON A COLD DAY IN SPRINGTIME

Så kom den då, den nya Blur-låten. Och den lät sådär riktigt b-sidig, som jag hade hoppats på. Ett textmässigt äldre Blur, men med samma enastående tema som bara Damon & Co samt en handfull till band kan bemästra. Man namedroppar Woolworth's och Ladbroke Grove, gör några antydningar till kaffedrickande och grötätande. Det är ju så det ska vara. Och textraden "The studio, and a love of all sweet music we just can't let go" får mig att hoppas på en ny skiva i fullformat. Grattis till er som lade beslag på ett exemplar av den här återkomsten i butik i Storbritannien, just nu får man betala runt 1500 spänn på eBay.

Blur - "Fool's Day"

THE THOUGHTS OF EMERLIST DAVJACK

The Nice - "The Thoughts of Emerlist Davjack"

EDWARD BEAR

Ny Blur-singel på Record Store Day! Vilken grej, det här kan bli hur bra som helst. Nu väntar vi bara på att Graham slutar vara purken, och att Damon lägger ner det där pajasbandet Gorillaz (som inte ens var intressanta i begynnelsen). Då kan det bli ett nytt album, kanske...? Jag förväntar mig väl ingen The Universal eller en Parklife, men en liten Jubilee kanske?

Världen är väl inte direkt bortskämd med bra kanadensiska musiker. Neil Young, Joni Mitchell, ja. Lite så. Edward Bear var en liten fotnot, men relativt framgångsrika. Grannarna i syd må skratta gott, men man borde inte håna det här. "Close Your Eyes" har ett intro som doftar lite som det där briljanta solot i "In My Life". Bara det. Låten släpptes 1973, men redan då var man på väg utför och Larry Evoys flört med scientologerna gjorde knappast saken bättre. Quentin Tarantino ska ha kallat Edward Bear för "Kanadas Beatles". Helt galet, men med vissa poänger.

Edward Bear - "Close Your Eyes"

MARIO'S CAFE

Under den senaste London-vistelsen blev det även ett besök på Mario's Cafe. Mina starkaste rekommendationer. Fantasin skenade och då är det väl okej att inbilla sig att Sarah Cracknell satt vid ett bord längre in i lokalen?

Saint Etienne - "Mario's Cafe"

TOMORROW NEVER KNOWS

Jag satt nyligen fast på Stansteds flygplats i nio timmar. Det var väl inte den mest underhållande tiden i mitt liv. Rykten har florerat om att det brittiska köket förtjänar lite upprättelse, men jag vet inte. Då man beställer en bakad potatis med "cheddar cheese" förväntar jag mig mer än en stor bit ost som placeras över potatisen och sedan körs in i en microvågsugn. Det går inte riktigt att förklara den här delikatessen i ord, så jag låter bli. Restaurangens "ostmästare" fanns fångad på bild vid bordet. Han ägde ett leende så brett att människorna i Colgate-reklamen skulle ha blivit avundsjuka. Jisses.

När man satt där i ankomsthallen, uttråkad utan dess like, så kom ju den där ipoden väl till pass. Det var då det slog mig. "Tomorrow Never Knows" är makalöst mästerlig. Visst, tankarna har funnits där innan, men just då blev det oerhört uppenbart. Änglarna blåste i sina basuner, quornfärsen fick smak, Timothy Leary vaknade till liv. Brian Eno's "Music for Airports", vad tusan är det?

THE SECRET HISTORY

Det är fem år sedan My Favorite gick i graven. Fem långa år. Och jag har med förvåning inte märkt en enda skrivelse om The Secret History's debutplatta som släpptes i dagarna. Antingen har de svenska popkidsen glömt, eller så har man väl blivit för gamla för att bry sig om något så banalt som popmusik. The Secret History ÄR My Favorite, med undantag för Andrea Vaughn. En liten men dock ohyggligt viktig detalj. Som Michael Grace Jr. skrev i My Favorites avskedsbrev kort efter fröken Vaughn's avhopp, "She was the Anna Karina to my Jean-Luc Godard, the poetry in my Alphaville". Efter att ha lyssnat igenom den här nya skivan så slår det mig att det hela har fått en god fortsättning. Det är en bra skiva. Orsakerna till att jag inte blir eld och lågor kan vara flera. Kanske är den inte lika bra som My Favorite-materialet, kanske beror det på att jag är äldre och har svårare att bli exalterad över nya album. Det blir väl så.

Under My Favorite's sista Sverigespelning 2005 förekom det låtar som jag nu märker finns med på The Secret History-plattan. Det känns skönt att höra dem igen, ett halvt årtionde senare. Jag var bara tvungen att göra vissa jämförelser och hittade mappen med tidigare nämnda spelning. Ärligt talat så vet jag inte hur smart det draget var. Tydligast blir det under "Johnny Nightmare". Jag vet hur Andrea sken den där junidagen, och jag vet hur hon levererade sången. Den här låten har numera ingen Andrea. Det känns sisådär.
Äh. Fan vad trist jag är. Det är en bra skiva, punkt. Jag kommer att köpa den till slut, och jag vet att jag inte är ensam.

Michael Grace Jr., thank you dear. You are My Favorite, and i believe in you.

HERON

För det första så vill jag rekommendera Erik Lallerstedts bearnaisesås, vilken sensation. Igår gjordes det nämligen en stor upptäckt, det går att kombinera bearnaisesås med fiskpinnar. När man tänker efter så faller det sig ganska naturligt, det ser ju rätt schyst ut tillsammans, rent estetiskt.
Annars.
Brittisk folkrock är supertrevligt, faktiskt. Det finns en rejäl gruva att leta guldklimpar i, man måste bara se förbi Fairport Convention och sådant där annat bra. Bandet Heron blev i vilket fall signade till bolaget Dawn. Dawn var ett systerbolag till Pye Records, och ledningen på Pye tänkte väl bli lite hippa och startade då Dawn som skulle släppa lite mer musik från det progressiva hållet. Heron's andra album med titeln Twice As Nice & Half The Price släpptes 1971 och spelades in utanför ett litet hus på landet i Devon, England. Ja, albumet kom bokstavligt talat till utomhus, vilket bara det är helt makalöst intressant. På delar av albumet kan man höra fågelsång och hur vinden blåser i träden. Den här skivan ska egentligen avnjutas i sin helhet, men jag plockar ut min nuvarande favorit, "The Devil". Njut.

KLASSIKER

Morsan, Fjant och Snark. Epic.