JOE MEEK SHALL INHERIT THE EARTH

304 Holloway Road, N7, London

The Tornados - "Telstar"

http://www.sendspace.com/file/84oy1d

ODE TO JOHN STEPHEN

Carnaby Street London W1F

HONEY, HOW LONG WAS I LAUGHING IN THE RAIN WITH YOU?

Jag har det svårt med studiemotivationen just nu, det ska erkännas. Jag gör det jag ska, men inte mycket mer. Det är ett elände. Note to self: Skärpning.

Hur skulle jag kunna klara av ett normalt liv just nu, om jag hade haft ett? Det tar i princip två timmar för mig att ens komma igång, samt ungefär tre timmar innan jag kan äta för första gången under dagen. Hade jag haft ett jobb som börjar, säg, 08.00, så hade jag varit tvungen att gå upp runt 05.00 för att hamna i riktig form. Och det håller ju inte då jag mycket sällan blir trött innan 03.00. Jag borde nog köpa på mig ett helt lager med Imovane. För mitt eget bästa.

The Lovin' Spoonful piggar dock upp. Zal Yanovsky är en av mina absoluta favoritgitarrister och ägde en enorm utstrålning. Han blev dessutom 1970 förevigad av groupiemamman Cynthia Plaster Caster som sedan 60-talet pysslat med att göra avgjutningar av rockmusikers organ. Är det någon som har ett intresse av att ha exempelvis Jimi Hendrix stolthet i bokhyllan så kan man kika in här: http://www.cynthiapcaster.org/casts/casts.htm

WITH WORDS AS SOFT AS MORNING RAIN

Nästa års mest efterlängtade konsert blir för min del The Zombies på Trädgår'n i Göteborg. Då britterna har skapat ett av världens bästa album någonsin i och med Odessey and Oracle så kommer det kännas lite surrealistiskt att stå där och betrakta dem 40 år senare. Jag har dock hört oroande rykten om att de har tagit in en gitarrist som levererar hårdrocksliknande solon på en del låtar. Är ryktet sant så borde han pryglas, och det brutalt. Vissa saker ska man behandla mycket varsamt.

SOMEWHERE IN SPACE

Bloggen har legat lite på is den senaste tiden, jag har inte riktigt vetat vad jag skulle skriva om. Fick jag någon fin idé så var den som bortblåst fem minuter senare. Men nu glömmer vi det, ungefär som vi i alla fall försökte att glömma 1-2, 1-2, 1-2 i Italien 1990.

Det börjar som bekant att lacka mot jul, och det är ju trevligt. Runt den här tiden ska man ju även göra årsbästalistor och annat som egentligen är ganska oväsentligt. Jag har nog för dålig koll på nya plattor skulle jag tro. Upptäcker jag nya alster som jag uppskattar så är det större chans att de har några år på nacken. Så vi kan väl säga att jag återkommer med 2008 års lista sisådär 2018? Men, ja, någon sorts lista ska det väl kunna bli, årets bästa låtar eller video kanske.

En viktig skiva så här års är dock Space Escapade av Les Baxter. Albumet fyller 50 det här året. Och omslaget, herregud, omslaget! Har ni skådat något som ens är i närheten av att vara så här briljant? Ett cocktailparty i rymden, två stiliga män med rymdbubblor samt tre färgglada marsianska kvinnor med spiraler på huvudet. Sanslöst bra. Les Baxter gjorde mycket bachelor pad/lounge music, men jag håller nog den här skivan som den allra bästa. Därför har ni den här i sin helhet. Den är ett måste sena vinterkvällar, jag lovar. Grundtanken är väl att den ska frambringa någon slags futuristisk ljudbild, och gjorde kanske så 1958, men i mina öron fungerar den alldeles utmärkt som julskiva. Hugg in, och gör er själva en stor tjänst genom att leta upp lite mer verk signerade Les Baxter.

Les Baxter - Space Escapade (1958)

http://www.sendspace.com/file/a8udxg

GIRLS GO WILD

Twee är punk.

Funday Mornings - "Killing Thomas"

http://www.sendspace.com/file/vih7yi

I USED TO GET MAD AT MY SCHOOL

24 Chapel Street, maj 1967.

24 Chapel Street, november 2008.

George Harrison - Be Here Now
http://www.sendspace.com/file/dbipi3

KONSTPAUS

Häromdagen uppstod ett delikat problem. Jag har en relativt stor väggyta som är helt blank, och i somras fick jag den briljanta idén att hänga upp en gul och vit strandmatta just på den platsen. Det kändes ju helt okej då, men nu börjar den där strandmattan dingla lite hit och dit och matchar resten av lägenheten väldigt illa. Så, jag började kika efter fina affischer och dylikt.
Först var det ganska givet, jag ville ha lite Jackson Pollock på väggen, speciellt Number 18. Sen kom jag att tänka på det här med att ligga på topp. När man ligger på topp är det här något av det läckraste man kan vila ögonen på. Men vad händer när man är nere i avgrunden, med exempelvis maginfluensa. Då är Jackson Pollock helvetet. Blotta anblicken av Number 18 hade framkallat kaskadspyor. Då gjorde jag helt om och återgick till den lilla kärleken jag hyser till så kallad folk art. Jag snokade upp lite verk av Diane Pedersen och sprang över hennes fantastiskt naiva My Sheep.

Sedan blev jag helt till mig när jag insåg att jag kunde ha My Sheep (se ovan) och Follow Me (se nedan) bredvid varandra. Det var som en mental orgasm.

Det var nu det slog mig, jag hade glömt Grandma Moses. Detta vidunder till kvinna som sparkar tillbaka barndomen i vilken människa som helst. Jag tror att Grandma tar hem slaget om min vägg till slut. Jag menar, Hoosick River, Summer, 1952 nedan? Oslagbart.

CARNIVAL OF LIGHT

Det har varit ganska tyst på Beatlesfronten ett tag. Spekulationerna om att hela låtkatalogen ska finnas tillgänglig för nedladdning via Itunes, något som enligt min mening borde ha skett för länge sedan, är dock aktuell. Passa på att remastra hela katalogen samtidigt, tack. Men de senaste dagarna har jag blivit väldigt förväntansfull då Paul McCartney i en radiointervju har vädrat ett önskemål om att släppa den mytomspunna inspelningen "Carnival of Light" från januari 1967. Låten har spelats offentligt en gång, på The Million Volt Light and Sound Rave, en tillställning för experimentella verk. Den här inspelningen ska vara närmare 15 minuter lång och är rejält mytomspunnen i sitt sammanhang. Det fanns diskussioner om att inkludera den på en av Anthologyboxarna, troligtvis #2 som såg dagens ljus 1996. George Harrison var dock emot det då han ansåg att den var alldeles för avantgarde. För gemene man så tror jag inte att ett eventuellt släpp av det här materialet skulle vara av någon större betydelse, men det skulle samtidigt vara ett viktigt tidsdokument och dessutom visa bandets starka dragning åt det experimentella. Det känns som att det här uttalandet från McCartney hänger ihop med hans albumaktuella projekt som går under namnet The Fireman. Där pysslar ex-beatlen med avantgardemusik och då The Fireman har fått goda recensioner så har detta troligtvis fått McCartney att vilja fortsätta i samma spår. Men hur kan det här tänkas låta? En av de få som hört inspelningen under de senaste åren, om man bortser från den innersta beatleskretsen, är författaren Marl Lewisohn som beskriver den med orden:

"Distorted, hypnotic drum and organ sounds, a distorted lead guitar, the sound of a church organ, various effects (water gargling was one) and, perhaps most intimidating of all, Lennon and McCartney screaming and bawling random phrases including 'Are you all right?' and 'Barcelona!"

Det kommer troligtvis att bli långa diskussioner i musikpressen angående "Carnival of Light". Är det värt att släppa det här till allmänheten, är det för att krama fram ännu mera pengar ur kassakon? Tongångarna var likadana 1995 i och med den första Anthologyboxen där "Free as a Bird" ingick. Låten var i grund och botten en Lennon-demo inspelad 1977, som McCartney, Harrison och Starr således fräschade upp och spelade in som en beatleslåt 1994. Enligt min mening var det ett bra beslut, resultatet blev väldigt fint och alla medlemmar fanns närvarande på inspelningen. Så varför skulle "Carnival of Light" stöta på patrull? Här har vi en inspelning där alla medlemmar än en gång medverkar, på toppen av sin gärning 1967, och som jag tror kan visa en ny bild av The Beatles som band.

Lyssna på intervjun med Paul McCartney här:

http://news.bbc.co.uk/2/hi/entertainment/7732572.stm

BUT I STAYED UP LATE AND WONDERED ABOUT THE DOG IN THE BOAT

The Bear Quartet är som bekant det här landets mest underskattade band. Tyvärr får man aldrig någon större uppskattning, men det beror väl lika mycket på deras egen profil som på musikklimatet. I alla fall, här följer "The Dog in the Boat" från Mom and Dad ep:n samt den fantastiska videon till "Before the Trenches". Den förstnämnda innehåller ett intro som påminner om någon klassisk The Shadows-dänga med Hank Marvins vackra eko. Det inte bli annat än ljuvligt.

The Bear Quartet - "The Dog in the Boat"
http://www.sendspace.com/file/owfkoz

OUR LIEBESTRAUM HAS BEEN EXTENDED TO HUNTINGTON BEACH

Min första kontakt med The Dickies skedde under min värnplikt 2000-2001. Jag satt och bevakade något slags skyddsobjekt i ett litet rum på före detta flygflottiljen F6 i Karlsborg. Det var som så att det enda man egentligen kunde göra för att fördriva tiden var att se på film, och The Dickies hade gjort titellåten till filmen "Killer Klowns from Outer Space". Jag har för mig att filmen går ut på att någon elak men oerhört lustig clown ger sig på massa oskyldiga människor och sparar deras kroppar i kokonger. I vilket fall, detta ledde vidare till att jag upptäckte bandets bästa låt, "Stukas Over Disneyland". Poppig punk i sitt esse.

The Dickies - Stukas Over Disneyland

http://www.sendspace.com/file/iq1af1

EFTERLYSNING

Jag skulle uppskatta om någon kan göra en djupare identifikation av ett band vid namn Night People. Night People kan ha varit ett renodlat intrumentalband, och kan dessutom härstamma från Buffalo. I vilket fall, fantastisk låt som ger Link Wray-vibbar.

Night People - The Troubled Streets
http://www.sendspace.com/file/iq1af1

FOUR THOUSAND HOLES IN BLACKBURN, LANCASHIRE

Världens två bästa låtar, släppta med ett mellanrum på cirka tre veckor sommaren 1967. Så det kan bli.

THE PRETTIEST BOY IN TOWN ON A RAINY TUESDAY MORNING

Veckans återupptäckt är East River Pipe. Fred Cornog började spela in sina melankoliska loser-anthems på en portastudio i slutet av 80-talet. Ett par år var han även hemlös vilket bara förstärker bilden av hans musik. Det här är, eller var, på riktigt. Är man på jakt efter det storslagna så är det här kanske fel väg att vandra just för stunden. Sårbart och intimt, när en man öppnar sitt hjärta på det här sättet så är det bara att tacka och ta emot. "Miracleland" finns att finna som bonusspår på albumet Shining Hours in a Can från 1994.

East River Pipe - "Miracleland"

http://www.sendspace.com/file/tuvohz

Jag satt och lyssnade igenom NME's C86-kassett igår. Jag minns när det var en dröm att äga den där kassetten i originalutgåva, men det där projektet kan nog anses vara nedlagt nuförtiden. Det verkar omöjligt. "Pleasantly Surprised" med The Soup Dragons anses av vissa vara den bästa låten på kassetten (Något av det roligaste jag läst var någon insert på en Sarah Records-singel, där Sarah-folket uttryckte sin avsky för The Soup Dragons och dessutom önskade att alla invånare i Cheshire skulle bli levande uppätna av gigantiska träödlor). Jag har alltid ansett att "Celestial City" med McCarthy är det starkaste kortet, men det börjar luta lite åt "Firestation Towers" med Close Lobsters nuförtiden. Eller?

McCarthy - "Celestial City"

http://www.sendspace.com/file/ewu1ox

The Soup Dragons - "Pleasantly Surprised"

http://www.sendspace.com/file/902unm

Close Lobsters - "Firestation Towers"

http://www.sendspace.com/file/qrb8bc

ALTON ELLIS

Den store Alton Ellis gick bort den 10 oktober i år, och det är fy skam att jag inte tänkte på honom när jag postade inlägget om "It's Gonna Take A Miracle" med The Royalettes. Det här är till kungen av rocksteady.

Alton Ellis - "It's Gonna Take A Miracle"

http://www.sendspace.com/file/80nyud

MAYBE YOU'LL UNDERSTAND ME

Marshall Crenshaw, det är svårt att hitta pop som är mer självklar. Popmusik är som allra bäst när den slår rakt på och inte krånglar till det. Då blir den oövervinnlig. Marshall Crenshaw såg ut som en Buddy Holly för 80-talet, och spelade dessutom rollen som den där killen från Lubbock i filmen La Bamba. Crenshaws formidabla pophantverk fastnar i huvudet och det finns inte en chans att värja sig. Det är exakt så det ska vara. När 80-talet var som allra trist så stormade den här mannen in på scenen, hyllades för sin debutplatta, för att sedan blekna ur de allra flestas minne. Så fel, så fel.

Marshall Crenshaw - "Someday, Someway"

http://www.sendspace.com/file/qcf89w

Marshall Crenshaw - "There She Goes Again"

http://www.sendspace.com/file/3t4wum

Marshall Crenshaw - "Whenever You're On My Mind"

http://www.sendspace.com/file/nqkihl

BIG L

Jag tror att jag var lite småkär i Françoise Hardy för sisådär 4 år sedan. Det var Mick Jagger också en gång i tiden. Av alla franska yé-yé girls så var det alltid hon som gjorde det största intrycket. France Gall konkurrerar väl på vissa punkter, men hon hade ibland en förmåga att framstå som alltför naiv. Hennes samarbeten med Serge Gainsbourg gjorde inte mycket för att tvätta bort lolitastämpeln, men det blir väl så när man samarbetar med musikvärldens kanske största snuskhummer.
Françoise Hardy - "Tous les Garcons et les Filles"
http://www.sendspace.com/file/za9ztt

Här är även en sammansatt mix av utsändningar från Radio London, en radiokanal som gjorde sina sändningar från ett skepp i Nordsjön mellan 1964-67. Det här är 30 minuter med bland annat jinglar, nyhetssändningar och musik. Radio London var också den radiokanal som exklusivt fick rättigheterna att spela Sgt. Pepper's Lonely Heart Club Band redan i mitten av maj 1967, innan den släpptes till allmänheten den 1 juni samma år. Vilket kap.
Radio London 1964-1967
http://www.sendspace.com/file/d7p96s

THE ELEGANT SOUND

The Royalettes är ett perfekt exempel på 60-talets "girl group"-sound. Gruppen nådde inga större framgångar på listorna, men "It's Gonna Take A Miracle" var den absoluta toppen. Man rörde sig runt grandiosa produktioner och höll sig mycket nära det som vi idag kallar "sweet soul". Om någon skulle finna detta extra intressant så kan ni höra av er, det här är bara toppen på ett isberg.

The Royalettes - "It's Gonna Take A Miracle"
http://www.sendspace.com/file/pehviu

MOVED TO MONTREAL TO BE CLOSER TO FRANCE

Det finns relativt få tv-program som jag följer. Kobra har varit givet i några år, likaså Efterlyst då jag känner mig starkt dragen till Leif G.W. Perssons fantastiska oneliners. Då G.W. tog över som orakel i Efterlyst efter Brynolf Wendts avhopp 1998 så har programmet utvecklats till fantastisk tv-underhållning. Dock så kan man ibland sakna Brynolfs bitterhet, hans julhälsning till tittarna 1993 hör till tv-historiens klassiker. Sen har vi ju då How i met your mother som på något märkligt vis har skapat ett beroende. Dessutom, serien har ett fantastiskt soundtrack, och då menar jag inte enbart titellåten "Hey Beautiful" med The Solids. Idag spelades "Sea Green, See Blue" med Jaymay. Nynnadet är helt briljant, och sätter sig ungefär lika hårt som introt till "New Slang" med The Shins.

Jaymay - "Sea Green, See Blue"
http://www.sendspace.com/file/c5qkp8

LET THE WIND BLOW RIGHT THROUGH YOUR HAIR

I efterhand är det väl alltid trevligt att i vissa fall bli betraktad som ett barn av sin tid? Jag spenderade i princip hela min tonårstid i 90-talet, men jag hade egentligen ingen fast förankring i just den här tidsepoken. Istället för att ha minnen av 90-talsmusiken där och då, det var först i efterhand jag lade ner tid på att utforska den biten, så har jag istället minnen av skivmässor med försäljare i 50-årsåldern som fortfarande bodde hemma hos mamma, lyriska nattliga samtal om Bergmans stall av skådespelare, ett frenetiskt genomlyssnande av The Beatles hela katalog samt en snuskig besatthet av Keith Richards utseende på omslaget till Rolling Stones-plattan Out Of Our Heads från 1965. Jag minns att jag och två vänner satt begeistrade på någon rast då vi tittade på videon till "Be my baby" med The Ronettes, och när en oförstående klasskamrat fällde en kommentar om att "Sandstorm" med Darude var en riktig låt och att The Ronettes var skräp så byggdes det snabbt upp en relativt hotfull bild där i klassrummet på Lövängsgymnasiet. "Sandstorm" är inte 90-talet för mig. "Let's Go To San Francisco" är det i allra högsta grad.

The Flowerpot Men - "Let's Go To San Francisco"

http://www.sendspace.com/file/tm43lx

HOW DO YOU LIKE YOUR LOVE

Det borde stå klart för de allra flesta att jag inte är speciellt förtjust i något som ens kan liknas vid disco. "I Will Survive" kan vara den mest vedervärdiga låt som någonsin har spelats in. Ett undantag är "I Feel Love" med Donna Summer, just för att den är så hypnotisk och fortfarande känns fräsch. Men så har vi ju den helt fantastiska "More, More, More" med Andrea True Connection. Jag hade glömt bort den helt och hållet när jag igår såg ett avsnitt av The Simpsons, där någon av bikaraktärerna har den som något slags main theme. Den nu före detta porrstjärnan Andrea True satt fast på Jamaica 1975 och kunde inte komma ifrån ön. Hon kallade således ner Gregg Diamond som skrev ihop texten på en timma. Mördande refräng som utklassar allt i sin genre.

Andrea True Connection - "More, More, More"

http://www.sendspace.com/file/ajt11i

I'VE BEEN RUNNING EVER SINCE

Sam Cooke. Jag skulle ranka honom som en av de absolut viktigaste artisterna under 1900-talet. Det innefattar en oerhörd romantik att spela hans katalog, om och om igen. Vi har mästerverk som "Wonderful World", "A Change Is Gonna Come" (som släpptes postumt efter hans död) och "Only Sixteen", för att bara nämna några. Just "A Change Is Gonna Come" ska enligt legenden vara den låt som Cooke själv var mest stolt över att ha skrivit. Denna bild förstärks ytterligare då han var god vän med både Malcolm X och Martin Luther King Jr. En låt av sin tid. När Cooke sköts ihjäl på ett motel i Los Angeles 1964, endast 33 år gammal, förlorade vi en låtskrivare av rang.

Sam Cooke - "Wonderful World"

http://www.sendspace.com/file/33qhiv

Sam Cooke - "A Change Is Gonna Come"

http://www.sendspace.com/file/drspiw

Sam Cooke - "Only Sixteen"

http://www.sendspace.com/file/82doo1

"DET HÄR FUNKAR INTE, JAG KAN INTE SÄGA ATT JAG ÄR 17 ÅR"

Jag står fortfarande och väger mellan "Flowers and Football Tops" och "17 år" gällande titeln årets bästa låt. Nu har det även kommit en video till den här blivande klassikern, så för tillfället befinner sig Maggio i topp. De första 20 sekunderna är bisarrt mysiga, njut.

"IN SWEDISH THE JAM MEANS SYLT"

Vissa låtar går rakt in i hjärtat. "No One In The World" är en sådan. Ursprungligen med på The Jam-samlingen Extras, som innehöll demoversioner, b-sidor och annat smått och gott. 1999 så medverkade bland andra Gallagherbrorsorna och Garbage på en platta som gick under namnet Fire and Skill, där de lirade The Jam-covers. Det var kanske inte något som kommer att gå till musikhistorien, men sist på den där skivan så ligger just "No One In The World", som hemligt spår, nyinspelad av Paul Weller och Steve Cradock. Hela världen stannar.

The Jam - "No One In The World"

http://www.sendspace.com/file/zav03x

I BELIEVE IN NOTHING

Vad är det som händer i Brooklyn? Vandrar det runt Ronnie Bennett-kloner som idkar samlag med övervintrande shoegazers? Jag är fullständigt övertygad om att det delas ut Black Tambourine-plattor gratis i varje gathörn. Det är så Vivian Girls har kommit till. Ett muterat monster. Det måste vara så. Vivian Girls släppte sin LP-debut i maj, och de tusen exemplaren försvann alldeles för fort. Som tur är så kommer In The Red Records att släppa plattan på nytt nu i oktober. Håll ögonen öppna.

Sen ska vi inte glömma det där bandet från Lower East Side, The Royal Chains. De har gjort släpp på samma bolag som Vivian Girls, nämligen Plays With Dolls. "No Love in Your Punches" är en b-sida, och i min mening det bästa bandet har fått ur sig hittills.

Vivian Girls - "Damaged"

http://www.sendspace.com/file/p2t6w5

Vivian Girls - "Such A Joke"

http://www.sendspace.com/file/c0pk2l

The Royal Chains - "No Love in Your Punches"

http://www.sendspace.com/file/dc04ia

FLOWERS AND FOOTBALL TOPS DON'T MEAN A THING

Glasvegas hyllas otroligt mycket bland musikjournalisterna.
"Nästa stora betydelsefulla band".
Andres Lokko hävdar att albumet "pekar ut en ny riktning för popmusikens nästa decennium".
Det fantastiska är att jag håller med. Årets bästa album släpptes i september. Glasvegas har lyckats få ur sig allt det som jag får för mig att Glasgow är. Jag har aldrig varit där, men jag tror jag vet hur det skulle vara om man kunde ha ett soundtrack till den där vistelsen.

"Flowers & Football Tops" är årets bästa låt. Utan tvekan. Punkt.

Glasvegas - "Flowers & Football Tops"
http://www.sendspace.com/file/65w6vt
Glasvegas - "Flowers & Football Tops" (Acoustic)
http://www.sendspace.com/file/iku4rm

"OM SANNINGEN OM MORDET PÅ OLOF PALME KOMMER FRAM SÅ KOMMER DEN ATT SKAKA SVERIGE I SINA GRUNDVALAR"

Ett av mina specialintressen sedan många år tillbaka är mordet på Olof Palme, den 28 februari 1986. Jag ska väl inte dra upp mina teorier angående detta då jag skulle få sitta och skriva i ett antal timmar, men det är min klara övertygelse att Christer Pettersson inte är gärningsmannen till dådet klockan 23.21 den där bistra februarinatten. Jag tror snarare på en liten sammansvärjning, förslagsvis med någon inblandad från svenskt polisväsende (läs säkerhetspolisen) samt någon med militär bakgrund. Gällande inblandning från svensk polis så är den så kallade "Baseboll-ligan" av största intresse, poliser med brinnande palmehat. Dessa tillhörde även den polispiket som befann sig närmast brottsplatsen när skotten föll, trots att detta var utanför deras distrikt. Enligt egen utsago var de på David Bagares Gata för att parkera om en av polisernas bil, men bilen blev aldrig omparkerad. Vad gjorde denna piket längs med mördarens flyktväg, enbart sekunder innan skotten föll nere på Sveavägen?

Att det någonstans i kedjan även förekommer finansiärer är en självklarhet, här borde kretsen kring EAP och Alf Enerström granskas hårdare. Föreningen FPL (Föreningen för Palmes Likvidation) borde även den vara av högsta intresse. Vittnen som uppmärksammat män med walkie-talkies den februarikvällen, både utanför Palmes bostad i Gamla Stan samt längs med Sveavägen vid den aktuella tidpunkten, har i princip alla blivit avfärdade som ointressanta. Palmeutredarna har enbart jobbat med utgångspunkten att det var en ensam gärningsman samtidigt som man avfärdat allt som pekar mot en större konspiration. När amerikanska experter inom ämnet politiska mord träffade palmeutredarna för att själva skapa sig en uppfattning om mordet så fick de uppgifterna att gärningen var "motivlös". Vad deras svenska kollegor inte berättade var att det innan mordet fanns en hotbild mot OP som person, men detta kom aldrig fram. Det fanns flera uppgifter i vissa högerextrema kretsar om att "något skulle hända" i samband med OPs Moskvaresa som var planerad att äga rum inom en snar framtid. Under den här resan förutspådde vissa personer att han skulle "sälja ut" Sverige. Något måste därför ske innan avresan.

Själva mordet är utfört med militär precision, gärningsmannen hölstrar vapnet innan han börjar springa in i gränden vid Tunnelgatan. Detta sågs av utredarna som en svaghet, en brist på erfarenhet eftersom att det fanns en möjlighet att gärningsmannen skulle vara tvungen att använda vapnet ännu en gång, exempelvis i möjlig skottlossning mot efterföljande polis. Det man glömmer är att det är en militär regel att efter utförd skjutning alltid hölstra sitt vapen. Man har därefter båda händerna fria och kan samtidigt, om det skulle behövas, ta fram det enkelt och snabbt. Det här var en person som var mycket väl medveten om vad han gjorde, en person med stor rutin.

Palmeutredarna påstår i rättegången mot Christer Pettersson att mördaren rör sig klumpigt, med en rullande gång. Detta stämmer bra in på Pettersson. Nästan alla vittnen påstår dock att mördaren sprang in i gränden med lätta steg och smidiga kroppsrörelser. Pröva själva att springa de 89 trappstegen upp mot Malmskillnadsgatan, när man väl är uppe på åsen är man totalt utpumpad. Hela Palmeutredningen har varit inriktad mot en "ensam galning" sedan dag ett, man har inte funnit något intresse av att söka i någon annan riktning. Det, mina vänner, är helt oacceptabelt.

Ja, nu blev det massa teorier ändå, men jag stannar här just nu. Jag fortsätter gärna diskussionen bland kommentarerna om någon känner sig manad. Jag vill dela med mig av två ljudklipp. Det första är en kopia av alla radiotrafik samt telefonsamtal till polisens larmcentral i Stockholm den aktuella natten. Jag har lyssnat igenom detta LAC-band många gånger, och jag blir lika hänförd varje gång. Det här är viktig nutidshistoria. Ljudklipp nummer två är Sveriges Radios specialdokumentär gällande Palmemordet med bland annat aktuella radiosändningar från mordnatten.

LAC-bandet (28 februari 1986)

http://www.sendspace.com/file/adwvx0

Palmespecial (SR)

http://www.ped.gu.se/personal/stefan.larsson/lacpalme.mp3

WE CAN MAKE SOME BRAND NEW DREAMS

Jag hade min record bag som gjorde mig nervös när jag åkte spårvagn på en linje ut mot förorten eftersom den vackra knutna vita näven med den omkringliggande texten ”Northern Soul - Keep the Faith” lätt kunde misstolkas som något med rasistisk anknytning. Liksom, Norrsjäl? Jag hade mina tygpatches där det stod så fina saker som ”Listen to the Memories”, ”The Torch”, ”All-Nighter”, Heart of Soul” och ”The Twisted Wheel”. Ord utan betydelse för de flesta, men ord som för en invigd betydde så otroligt mycket. Jag har mina Northern Soul-sjuor, promoutgåvan av Chuck Woods briljanta ”Seven Days Too Long” står fortfarande längst fram i singelbacken. Men, jag fick aldrig uppleva soulens mecca, Wigan Casino. Portarna slogs igen samma år som jag föddes, 1981. Den sista singeln som spelades på den avslutande officiella all-nightern, strax efter klockan 8 på morgonen, blev Frank Wilsons ”Do I Love You (Indeed I Do)”. Ett år senare brann lokalen, för att sedan rivas. Vad som finns på platsen idag? Ett parkeringshus. Jävla värld. Det här är det närmaste jag kommer.

IF THIS IS HEAVEN THEN SEND ME TO HELL

Jag har varit sjuk i ett par dagar, och ni vet väl hur illa det är när en man är riktigt förkyld? Då rasar världen och man blir döende. Alla män vet vad jag pratar om. Nu är det dock betydligt bättre och det firar jag med en ny liten kompilation.

New Young Hearts - "The Young Hearts Get Lonely Too" (1970)

En av mina finaste soulupptäckter på år och dar. Det är lite klurigt att hitta info om den här låten, sitter ni på någon fakta så får ni gärna upplysa mig. Fantastisk titel.

Dada - "Timothy" (1992)

Finns med på Dadas debutalbum Puzzle från 1992. Mycket av materialet från den skivan går väl att leva utan, men stråkarna och den sorgsna stämningen i "Timothy" är ett måste.

Cotton Mather - "The End of the Line" (1994)

Jag tänkte skriva ett inlägg som enbart behandlar Cotton Mather inom en snar framtid. "The End of the Line" är hämtad från albumet Cotton Is King.

Dodgy - "Good Enough" (1998)

Dodgy är väl inte det första bandet som kommer upp om man diskuterar britpop på fyllan. Säkert inte det tionde heller. Det är synd. Dodgy saknade de där skandalerna och fajterna som tidningarna NME och Melody Maker bara älskade att göra rubriker av. Det finns en långlivad historia om att Billy Bragg en gång påstod att solen alltid sken när Dodgy gjorde festivalgig. Lyssna på "Good Enough" och försök samtidigt intala dig själv att det påståendet skulle kunna vara falskt. Det går inte, eller hur?

Marmalade - "Falling Apart at the Seams" (1976)

För att fortsätta på ämnet solsken, introt till låten ovan kan vara det mest livsbejakande i musikhistorien. Den här sena uppsättningen av Marmalade var väl ett hopplock med en eller två originalmedlemmar kvar (ni vet, sånt vi avskyr?), men "Falling Apart at the Seams" får mig att glömma detta avskyvärda brott. Glädje.

-----

http://www.sendspace.com/file/usxfrr

-----

YOU SAY YOU'RE COMING HOME

Makalös live-version av "Every little bit hurts" med The Small Faces.

Kärlek.

The Small Faces - "Every little bit hurts" (Live)

http://www.sendspace.com/file/rxnqgh

BUT WE GOTTA PUT A GUARD OUTSIDE

Jag hittade ett framträdande på Youtube och blev helt uppfylld av nostalgi. Det var sisådär 10 år sedan när jag gick på gymnasiet i Skövde som jag och min vän Carl-Johan med jämna mellanrum tittade på det här klippet med Eddie Cochran som steg ut ur en tv. Detta var under samma period som vi även fick för oss att lämna någon slags musiktillställning på Valhall i Skövde efter 15 minuter, en tillställning som vi hade betalat dyra pengar för att gå på, enbart för att kila hem till Carl-Johan och se på Ingmar Bergman-film. Jag tror det var Jungfrukällan. Let's take a walk down memory lane, for old times sake.

WHEN I WAS YOUNG, MY WORLD WAS THREE FOOT, SEVEN INCH TALL

Man kan diskutera hit och dit, riva sitt hår och bli allmänt uppriven i diskussioner om vilket album som är The Kinks bästa. I min bok är det utan tvekan Something Else By The Kinks (1967) som smäller högst. Orsaken till att detta album aldrig slog på andra sidan Atlanten torde ha sin förklaring i att albumet svämmar över av referenser om den brittiska vardagen. I min mening dröjer det 27 år tills världen får ta del av nästa urbrittiska skiva, den gången i och med Blurs tredje studioalbum Parklife. På Something Else börjar man att tampas med Music hall-inspirerade låtar i samspel med en stor dos ironi och humor. Jag skulle vilja kalla det här verket för ett konceptalbum, även fast många säkert skulle invända mot det. Ray Davies ådra för satir tar ordentlig fart på det här albumet, även fast den utvecklas i ännu större grad under åren framöver. The Kinks tidiga år, då man med stor pondus slängde ur sig den ena rocklåten efter den andra, är som helt bortblåsta vid det här laget. Man slutar aldrig att fascineras av det här materialet, och det bör lyssnas på som en helhet. Här följer några smakprov, men se till att få tag i den här något bortglömda klassikern.

The Kinks - David Watts

http://www.sendspace.com/file/kj2jaj

The Kinks - Death of a Clown

http://www.sendspace.com/file/vgsjdg

The Kinks - End of the Season

http://www.sendspace.com/file/98cg66

The Kinks - Waterloo Sunset

http://www.sendspace.com/file/wzlria

JUST THE SEASONS RING A CHANGE

När Ronnie Lane lämnade The Small Faces för att försöka sig på en solokarriär 1972 så spelade han in ett riktigt mirakel till låt med sitt band Slim Chance. "The Poacher" nådde plats 38 på den brittiska listan. I min mening är det detta verk som står i fokus på hans första soloplatta Anymore for anymore från 1974, och med de inledande stråkarna befäster den en ställning som en odödlig låt. Det här låter som en skön försommarmorgon på den engelska landsbygden. Lyssna, för all del.

"Bring me fish with eyes of jewels

And mirrors on their bodies

Bring them strong and bring them bigger

Than a newborn child"

Ronnie Lane & Slim Chance - The Poacher

http://www.sendspace.com/file/k62zzc

THEN I WOULD FEEL THAT SAME MISERY

Det här är det främsta scenskådespelet jag sett inom soulmusiken. Sam and Daves samspel och närvaro i det här framträdandet är en fullträff och hela klippet är oerhört emotionellt. När jag tar in partiet från 02:25 och framåt så är det i princip den enda gången jag tror på en högre makt. Ursäkta alla superlativer och skåda dessa två herrar, det är så gudabenådat det bara kan bli.

SO COME THE STORMS OF WINTER AND THEN THE BIRDS IN SPRING AGAIN

I förrgår när spårvagnen for förbi Vasaplatsen på väg upp mot Chalmers så fastnade mina ögon på höstens första hop med gula löv som dansade förbi i flock. Det fick mig att börja ta tag i en liten höstmix, det vill säga "the best of autumn". En del av dessa låtar har jag tillbringat många höstar med, speciellt "Who knows where the time goes" med Fairport Convention. Sandy Dennys röst är totalt trollbindande och texten markerar ett uppbrott i symbios med ett uppvaknande. Den finns med på Unhalfbricking från 1969. Fantastiskt album, faktiskt så fantastiskt att det utsökta omslaget har fått en säker ställning längst upp i den här bloggen.

Sen får ni faktiskt fyra briljanta låtar till.

"I go to sleep" med Applejacks släpptes i augusti 1965 och är skriven av Ray Davies. The Pretenders version av den här låten gillar jag skarpt, men det som Applejacks lyckas göra med den är brutalt vackert. Honeybus släppte bara ett album, döpt till Story, alltså samma namn som låten som finns med här. Det fick se dagens ljus 1970 och var helt klart värt ett bättre öde än att bara falla i glömska. Marvin Gayes version av "Abraham, Martin and John" är helt bedårande. Låten är enligt min mening en av de främsta som någonsin har skrivits, både textmässigt och låtmässigt, men den äran tillskriver vi Dick Holler. Och till sist så har vi Nick Lowe med "Only a fool breaks his own heart". Kommentarer överflödiga. Så ge er ut och sparka lite på löven med dessa låtar i öronen och ha en skön start på hösten.

"Across the evening sky, all the birds are leaving

But how can they know it's time for them to go?

Before the winter fire, I will still be dreaming"

01. Fairport Convention - "Who knows where the time goes"

02. Applejacks - "I go to sleep"

03. Honeybus - "Story"

04. Marvin Gaye - "Abraham, Martin and John"

05. Nick Lowe - "Only a fool breaks his own heart"

http://www.sendspace.com/file/qq0nsx

WHAT THEY NEED'S A DAMN GOOD WHACKING

Det nya numret av Mojo har en intressant och välskriven cover story den här månaden angående The White Album. Det är 40 år sedan The Beatles släppte den här mastodonten, deras nionde LP i ordningen. Det är egentligen ingenting nytt som tas upp i den här 16 sidors-specialen, men det är helt klart värt ett köp då man även får med en gratisplatta där andra artister gör sina egna tolkningar av materialet från den vita dubbeln. Diskussionen som aldrig dör, den gällande att man kanske borde ha skurit ner låtmaterialet med hälften och därav skapat en enkelskiva istället för en dubbel, verkar dock aldrig dö. Jag känner att det är en helt meningslös diskussion och att albumet aldrig hade kunnat bli det fantastiska verk det verkligen är om det inte hade sett ut som det gjort de senaste 40 åren. Det är The Beatles mest mångsidiga album och det finns fillers, helt klart, men dessa kommer ändå till sin fulla rätt i den totala galenskap och anarki som härskar över det här materialet.

Det här i till största delen ett album som fungerar som en helhet, men det finns låtar som kan stå upp på egen hand. "Piggies" brukar väl vanligtvis inte räknas som en av dessa, men jag finner den mycket intressant, speciellt som satir. Att många såg den som en muntlig attack på polisen är i sig naturligt då "Pigs" var ett nedvärderande slangord för just den yrkeskåren. En person som tog texten än mer allvarligt var Charles Manson och hans "familj" som under morden på bland annat paret LaBianca och Sharon Tate (Roman Polanskis gravida fru) stack dessa med knivar och gafflar ("Clutching forks and knives to eat their bacon") för att sedan skriva "Death to pigs" med Sharon Tates blod på en av väggarna i huset, en klar hänsyftning till "Piggies".

Ta del av den färdiga albumversionen samt den demo som spelades in hemma hos George Harrison i maj 1968. De här inspelningarna går under namnet Esher Demos, och ägde rum efter att The Beatles återvände från Indien med massvis av låtmaterial som till slut hamnade på The White Album. Jag hade hela den bootlegen i min ägo en gång i tiden, men tyvärr så såldes den i brist på pengar.

The Beatles - Piggies (Demo)
http://www.sendspace.com/file/ujvo4k

The Beatles - Piggies

http://www.sendspace.com/file/tr52dv

YOU WHISPERED I WANT YOU

Det är inte ofta som jag fördriver dötid med att vila ögonen på den där tv-kanalen med ett Z uppe i högra hörnet, men igår hände det faktiskt. Och, där kom den, den bästa nya låten jag hört på flera månader. Adrian Modiggård är son till Werner Modiggård, trummisen i Eldkvarn, ni vet.
Det är en så självklar melodi, 60-talsinfluenserna känns hämtade från valfritt Top of the Pops-program cirka 1964-66 och samtidigt så är grabben nyss fyllda 16. Jag har sedan tonåren funnit sådan oerhörd tillfredsställelse i låtar som den här och när jag lyssnar på "Love makes me cry" så känns det som att jag blir jämnårig med Adrian. Det är skönt ibland.

IN RETURN TAKE THIS HEART OF MINE

The Four King Cousins var en sån där tjejgrupp som man till en början kan ha väldigt svårt för. Medlemmarna hade sin bakgrund i någon slags amerikansk TV-underhållning som gick under namnet The King Family Show. The Four King Cousins var alla döttrar till Donna, Yvonne, Luise and Alyce som på 30-talet ingick i den populära vokalgruppen The King Sisters. Redan här börjar det kännas lite väl incestuöst. Kusinerna pysslade mest med att spela in cover-versioner av redan framgångsrika låtar som exempelvis "Walk on by", "God only knows" och "Good day sunshine", allt i hederlig easy listening-anda. The Four King Cousins stack aldrig ut på något endaste litet vis. Det amerikanska idealet var den viktigaste grundstenen, människor kunde sitta tryggt tillbakalutade i sina lugna förorter utan att oroa sig för att idyllen skulle blåsa bort.

Men så finns "Love so fine". Det här är helt klart en av de bästa låtarna jag någonsin hört i sunshine pop-kategorin. Roger Nichols kompositerade det här miraklet och den finns i ett flertal versioner. Hitta er egen favorit, det är inte varje dag som allt godis i godispåsen smakar så här utsökt. Herb Alpert-versionen får mig att bli så där löjligt nostalgisk då den påminner mig om ledmotivet till någon ungdomsserie jag inte minns namnet på från sent 80-tal.

-----

The Four King Cousins - Love so fine

http://www.sendspace.com/file/81a45s

Roger Nichols & The Small Circle Of Friends - Love so fine

http://www.sendspace.com/file/hx0v4o

Herb Alperts & The Tijuana Brass - Love so fine

http://www.sendspace.com/file/spfn6p

THERE ARE MOUNTAINS AND HILLSIDES ENOUGH TO CLIMB

Ni vet hur det känns när man återupptäcker en låt som man älskar av hela sitt hjärta och som på något sätt aldrig bleknar i sin briljans? Den här gången handlar det inte om en regelrätt återupptäckt, "What the world needs now is love" hänger alltid med i vått och torrt. Tom Clays version som jag postade här tidigare i somras är fortfarande helt unik i framförandet, och Jackie DeShannons ursprungstolkning från 1965 står sig oerhört bra än idag. Carla Thomas spelade in sin version av "What the world needs now is love" 1966 och den hamnade på hennes utsökta album Comfort Me samma år. Samtidigt var hon uppbackad av ett så starkt band som Booker T. & The M.G.'s, något som verkligen hörs här. Det är en låt som dryper av den där ärligheten och dramatiken som man så många gånger kunde finna i skapelser signerade Stax Records.

Carla Thomas - What the world needs now is love

http://www.sendspace.com/file/5kptyu

OH, IT'S ALL MADE OF STEEL

Det kommer att bli fint ikväll. Tack på förhand, och tack för allt.

Broder Daniel - Lovesick (Demo 1993)

http://www.sendspace.com/file/in5kri

AND DOES YOUR HUSBAND KNOW THAT YOU'RE ON THE RUN?

Jag fick hem ett recensionsexemplar av dessa grabbars debutalbum, och det blir mitt tips till er alla i sommarvärmen. Eller värmen och värmen, snarare plågan. Ni som är bekanta med The Last Shadow Puppets känner antagligen till The Rascals sedan tidigare. Detta är inte riktigt lika hett som TLSP, men Miles Kane lyckas prestera även i den här formationen. Fullständig recension finns snart uppe på http://www.muzic.se/ men lyssna in er så länge.

http://www.myspace.com/rascalmusic

DIDN'T I DO IT, BABY

Dagens två låtar är "Didn't I (Blow Your Mind This Mine" med New Kids On The Block och "Love Kills" med Radio Birdman. NKOTB var världens bästa pojkband, och när man ger sig på denna Delfonics-klassiker så blir det ett resultat utan dess like i boyband-kategorin. Låten fanns med på debutalbumet från 1986 och släpptes tre år senare även som singel. Den bräcker inte originalet, men fy tusan vilken bra version. Även de mest inbitna Philly soul-fanatikerna borde vara imponerade. Och Radio Birdman-låten står för sig själv och bara skiner. Troligtvis deras bästa verk.

New Kids On The Block - Didn't I (Blow Your Mind This Time)

http://www.sendspace.com/file/3qdzm0

Radio Birdman - Love Kills

http://www.sendspace.com/file/oauiey

YOU'RE A SLAVE TO THE MONEY THEN YOU DIE

Vem vill inte vara lika cool som Ashcroft?
Troligtvis är detta fortfarande världens bästa video.

I WONDER SHOULD I GET UP AND FIX MYSELF A DRINK

Nu känner jag att det är synd att två inlägg på rad behandlar samma band, men nu är det tydligen så att det var den officiella Beatlesdagen igår, åtminstone i Liverpool. Så helt plötsligt fick jag en väldigt fin anledning att posta något som kunde ha blivit oerhört bra om tanken hade genomförts. Det här är tagning 14b av "I'm So Tired", inspelat i oktober 1968. Det jag finner intressant med den här instrumentala mixen är att den innehåller gitarr och orgelpartier som senare helt togs bort från den slutgiltiga versionen. Det kunde ha blivit helt magnifikt.

The Beatles - I'm So Tired (Take 14b, The Control Room Monitor Mix)

http://www.sendspace.com/file/6nlrne

THE WILD AND WINDY NIGHT THAT THE RAIN WASHED AWAY

Det finaste ögonblicket i Beatleshistorien stod Billy Preston för. Hans sätt att hantera det lilla mellanspelet i "The Long and Winding Road" är fortfarande helt magiskt och fullt av den där ömma känslan som man inte kan beskriva med ord. Preston togs in som gäst under Let It Be-sessionerna och George Harrison sade under senare år att det var ett riktigt lyckokast då stämningen inom bandet var oerhört frostigt vid den här tiden och att andra bekantskaper i studion behövdes för att undvika total kollaps. Hammondorgeln, 02:25, ladies and gentlemen.

BORN AND RAISED BY SUGAR CANE, SHE PLAYS GUITAR LIKE TOM VERLAINE

För det första vill jag påpeka att jag aldrig i hela mitt liv rest i första klass med X2000 förut, men just nu händer det faktiskt. Med gratis trådlös internetuppkoppling. Man tackar och tar emot, speciellt när man gör det för det facila priset av 95 svenska kronor. Nåja, med det avklarat så kan vi gå in på The Bathers, det skotska bandet som definitivt förtjänar en ljusare position i huvudet på beundrare av utsökt och elegant popmusik. The Bathers är egentligen Chris Thomson och ingen annan, och han har alltid haft kritikerna på sin sida. Men vad gör det när allmänheten inte upptäcker och lyssnar på hans fantastiska verk.

Christian Hylse på sedan länge nedlagda nätfanzinet Rubbersoulinspace kallade en gång Kelvingrove Baby, The Bathers-albumet från 1997, för "en av de bästa skivor han någonsin hört". Apropå Rubbersoulinspace, om ni ännu inte upptäckt de absolut bästa texterna som någonsin printats ner angående popmusik, varsågoda: http://www.angelfire.com/tx/Rubbersoulinspace/

De tre låtarna nedan finns på albumet "Unusual Places To Die" från 1987, och jag kan inte göra så här vacker musik rättvisa genom ord, så jag råder er att lyssna på allt ni kommer över.

-----

The Bathers - Fancy Dress

http://www.sendspace.com/file/vscol7

The Bathers - Latta's Dream

http://www.sendspace.com/file/pe708k

The Bathers - Take Me Back to the Brooklands

http://www.sendspace.com/file/sl3dsa

-----

LORD AUCH

Café Edenborg i Gamla Stan har en knäckemacka som heter Ögats historia, det vill säga namnet på min favoritbok från 1928. Knäckemackans pålägg består av ägg, ansjovis och gräslök. Ni som har läst Batailles mästerverk förstår varför de där äggen tar upp störst matyta. Jag har aldrig gillat ansjovis, men jag var bara tvungen att ge den en chans. Slutsatsen blev att den smakade precis som känslan man får efter att ha läst Ögats historia, beskt och strävt. Ingen kulinarisk höjdare, men ändå mitt i prick. Tidigare på dagen besökte jag den främsta skivbutiken jag har haft äran att handla i, Nostalgipalatset. Det var ett kärt återseende, och jag fann The Bathers underskattade debut Unusual Places To Die från 1987 som troligtvis kommer att tas upp i nästa inlägg. Tills dess, lev väl.

AT THE DAWN OF AN ORDINARY SUNDAY

The United States of America släppte bara ett album, men ett briljant sådant. Det gav oss "Love Song for the Dead Ché", som då och då är världens vackraste inspelning. Northern Picture Library gjorde en cover av den på 90-talet, på gott och ont. Dorothy Moskowitz smeker fram orden i hyllningen till den argentinske revolutionären som avrättades i Bolivia två månader innan albumet började spelas in i december 1967.

Second-Hand Furniture var väl ett trevligt litet band? Jag försökte dansa vals till den här låten på Emmabodafestivalen 2004, det var nog inte så vackert. Det var en mysig spelning i alla fall, innan Rassle tog sig vatten över huvudet och troligtvis aldrig kommer att nå dessa höjder igen. Det är nästan så att man man vill springa ut i söta kläder, stirra ner i marken och vråla ut sin kärlek till såna där saker som Funday Mornings enda 7" eller Nixon-Roger.

-----

The United States of America - Love Song for the Dead Ché

http://www.sendspace.com/file/8dgzgx

Second-Hand Furniture - Nice Try, Sunshine

http://www.sendspace.com/file/dh7z42

-----

SOME MEN SEE THINGS AS THEY ARE AND SAY, ‘WHY?’ I DREAM THINGS THAT NEVER WERE, AND SAY, ‘WHY NOT?’

En historisk dag som denna då USA har fått sin första afroamerikanska presidentkandidat så går tankarna till en stor hjälte, Martin Luther King. Var gång jag hör Obama öppna munnen hör jag även spår av Dr. King, inte samma kraftfullt darrande pastorsstämma, men det finns något där som ändå känns hoppfullt inför framtiden. 1971 släppte en diskjockey vid namn Tom Clay en cover-version av Bacharach/Davids låt "What the world needs now is love", detta i efterdyningarna av de politiska morden på, i tur och ordning, John F. Kennedy (1963), Martin Luther King Jr (1968) och Robert Kennedy (1968). The Blackberries lade grunden i Tom Clays version med själva låten, som sedan fylldes av nyhetsinslag kring de tidigare nämndas bortgång, samt tal av King. Just detta tal är det starkaste politiska anförande jag någonsin hört, jag drar mig dock för att kalla honom för politiker, han var mer och större än så. Det går under namnet "I've Been to the Mountaintop", och det är bara en liten snutt från slutet som finns med i själva låten, men om någon skulle vilja höra det i sin helhet så kan jag med glädje lösa det. Det är ett väldigt rörande kollage som jag ständigt återkommer till, skapat i ett land som inte riktigt vet hur man ska gå in i ett nytt årtionde efter att ha tagit sig igenom ett turbulent 60-tal.

Om något av talpartierna är svåra att uppfatta vid de första genomlyssningarna, vilket jag vet att de kan vara, så länkar jag till en utskrift här: http://kd4dcy.net/public-html/clay.html

Så lyssna till ett utsökt arrangemang i samspel med en viktig del av nutidshistorien, jag hoppas att det ska uppskattas.

Tom Clay & The Blackberries - What The World Needs Now Is Love/Abraham, Martin and John

http://www.sendspace.com/file/2d0910

WAITING FOR THE GOLDEN SHOWER FALLING FROM THE SUN

På Accelerator i Göteborg 2005 såg jag Teenage Fanclub för första gången. Av någon anledning var jag tvungen att ta tåget till Skövde innan allt var över, men jag hade i varje fall räknat ut att jag skulle hinna med hela TFs set. Jag minns att jag stod och väntade på "Everything flows" hela spelningen, och när de sedan började klämma ur sig extranummer så började jag misströsta. Som det såg ut då så skulle jag ändå få springa som en galning för att hinna till stationen överhuvudtaget. Men, som sista nummer, där kom den. Ren och skär lycka. Jag lämnade Trädgår'n den sena kvällen med "Everything flows" sista toner i ryggen. I alla fall, innan Teenage Fanclub existerade överhuvudtaget så kunde man finna Norman Blake och Raymond McGinley (och dessutom Francis MacDonald) i kortlivade The Boy Hairdressers. Man släppte enbart en singel i slutet av 80-talet, för att sedan gå i graven. Här har ni den fullständiga diskografin.

The assumption as an elevator

http://www.sendspace.com/file/ezo1s0

Golden shower

http://www.sendspace.com/file/8g9umk

Tidal wave
http://www.sendspace.com/file/q5w9qy

LAUGHS WHERE THEY BELONG

Värmen har intagit landet. Vi får hoppas att den stannar på obestämd framtid. Och vad är bättre än att fira denna ankomst med en sommar-ep. Jag ska tydligen skriva lite recensioner och dylikt på http://www.muzic.se/ nu framöver också, men bloggen får ingen vila trots detta.

1. Mojave 3 - Puzzles like you

2. Debbie Reynolds - Tammy
3. The Popguns - Can't ignore the train

4. Malta - Sommar'n som aldrig säger nej

5. Gallygows - Everything flows

http://www.sendspace.com/file/wprg06

NOW I'VE SEEN PEOPLE FROM NEAR AND FAR, THEY COULDN'T GET TO HEAVEN IN THEIR CAR

Igår lyssnade jag återigen på The Beach Boys helt utsökta album Holland från 1973. Här hade myten om strandpojkarna spruckit för längesedan, och Mike Love blev bara mer och mer irriterande. Det var efter det här albumet som Dennis Wilson verkligen blev högintressant. Dock så hade han redan på 60-talet varit polare med Charles Manson och hade 1970 skrivit en av bandets bästa låtar tillsammans med Gregg Jakobson, "Forever", som släpptes på albumet Sunflower. Rebellen, myten Dennis Wilson. Klippet nedan kommer från dokumentären Endless Harmony som gick på svensk tv runt 1998-99. Då fick den mig och en gammal vän att vilja surfa i Mälaren, hur dumt det än låter. Då var det helt realistiskt. Men det skulle bli med bodyboards, för riktiga surfbrädor skulle vi inte ha råd med. Än idag håller jag Dennis Wilson, tillsammans med Keith Moon pre-1970, som den snyggaste och mest spännande trummisen någonsin.

OCH JAG VAR 17 ÅR, VILLE INTE VA DEN SOM BLEV KVAR

Dessutom måste jag tillägga att "17 År" med Veronica Maggio är årets låt än så länge. Otippat men åh så rätt. "Dumpa mig" drev mig till vansinne, men åren går och nu är jag man nog att medge att min jämnåriga neosoul-flicka har överträffat sig själv.

"Valborgskaos på stora torget

rackaberget ’95

vi bodde högst upp

vad vill du veta

jag berättar vad som helst"

Veronica Maggio - "17 År"

http://www.sendspace.com/file/gt0j6s

HE BROKE EVERY HEART, HIS CLOTHES WERE SO SMART, MR JOHNSON CRIES, HE RECALLS THE DAYS WHEN HE WAS EVERYBODY'S FACE

Det börjar kännas som sommaren 2006 igen. Jag har stigit in i något slags musikaliskt vacuum där Wigan Casino ännu inte har brunnit ner och blivit ombyggt till en parkeringsplats, där The Twisted Wheel i Manchester kör all-nighters och dansgolvet vibrerar från sen kväll till tidig morgon, där soulkidsen fortfarande snörar på sig bowlingskorna medan de tio första sekunderna av "Out On The Floor" rullar igång, där Major Lance fortfarande får mig att le, där "Seven Days Too Long" med Chuck Wood påminner mig om ett hotellrum nära Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche i ett sommarhett Berlin och där "Girls Are Out To Get You" med The Fascinations är synonym med en sommarvecka hos Agnes i Nacka. Northern Soul-febern dör aldrig.

Samma sommar kom jag i kontakt med basisten i The Ferrymen. The Ferrymen var värda ett bättre öde än att splittras efter en Tysklandsturné där man åkte från det ena sunkiga ölhaket till det andra. Jon Clay skickade över ett stort kuvert från de brittiska öarna till gamla svedala innehållandes brända plattor med allt som bandet kramade ur sig, inklusive en egenfilmad dvd från den sista turnén. Jag tror att jag levde på det i flera veckor. The Ferrymen beskrevs väl som ett socialistiskt skinheadband. Jag förstår att ni redan nu har en bild i huvudet hur det här låter, men glöm det, det här är mer jangle och riktigt riktigt bra.

Chuck Wood - Seven Days Too Long

http://www.sendspace.com/file/ejyyp3

The Fascinations - Girl Are Out To Get You

http://www.sendspace.com/file/qoz235

The Ferrymen - The Green Eyed Monster Strikes Again

http://www.sendspace.com/file/5rsmmv

Brainpool - Probably

http://www.sendspace.com/file/gikjd6

ALL THESE PLACES HAVE THEIR MOMENTS WITH LOVERS AND FRIENDS I STILL CAN RECALL, SOME ARE DEAD AND SOME ARE LIVING, IN MY LIFE I'VE LOVED THEM ALL

Utan tvekan så var det George Harrison som spelade in den bästa plattan, sett till alla beatlarnas solokarriärer. All Things Must Pass känns fortfarande otroligt stabil och mörk. Att på sitt första egna verk dessutom kunna få ur sig en trippel-lp är bara det en bragd. Givetvis är det så att George nästan var ifatt och förbi John och Paul i låtskrivarsynpunkt cirka 1969-70, men då han bara hade tillgång till ett begränsat antal spår på varje album hänger det påståendet lite i luften. Jag satt för en tid sedan och funderade på ungefär när Harrison verkligen fick fart under låtskrivarvingarna, och jag blev väldigt konfunderad när jag innerst inne kände att det redan tog sin början i och med hans egna första komposition, "Don't Bother Me", som dök upp på bandets andra fullängdare With The Beatles från 1963. Det är ingen odödlig låt, men den känns helt unik om man ser till The Beatles övriga material runt den här tiden. Medan Lennon-McCartney öste ur sig små mysiga och oskuldsfulla låtar som "I Want To Hold Your Hand" och "Little Child" så skrev Harrison en klagande och dunkel låt som tog samma väg som myten om honom själv i och med smeknamnet den tysta beatlen. Kompositören gillade i efterhand aldrig låten, men den är värd en mer framhållen position. Apropå låtar som kunde ha varit, i februari 1965 spelade man in en liten sak som gick under namnet "If You've Got Trouble". En Lennon-McCartneykomposition som sjöngs av Ringo, och som skulle bli hans nummer på Help-albumet utgivet samma år. Man drog av en tagning och testade sedan diverse pålägg innan projektet dumpades. Istället fick Ringo ta sig an covern "Act Naturally", som sedan hamnade på Help istället för "If You've Got Trouble". När den andra Anthology-skivan släpptes 1996 fick den äntligen lämna arkivet och se dagens ljus. Då förstod jag inte hur man kunde slänga iväg en låt med sådan potential för den där struttiga "Act Naturally", och ska jag vara ärlig är jag lika skeptisk idag. Inspelningen känns inte fullbordad, och det var den uppenbarligen inte heller, men damn it, det där kunde ha blivit bra. Förresten, någon annan som minns Beatlesåterföreningen 1995 och de två "nya" låtarna "Free As A Bird" och "Real Love" som byggde på Lennons demoinspelningar samt tillägg till dessa signerade övriga medlemmar? Det känns som att det minnet har bleknat hos många, de allra flesta svarar bara "Jaså?". "Free As A Bird"-videon hade någon slags sverigepremiär i något morgonprogram 1995, och det är sedan dess den snyggaste videon jag sett i hela mitt liv. FAAB släpptes på den alldeles utsökta Anthology #1 och "Real Love" hade plats på, ja exakt, Anthology #2 ett år senare. Hela Anthology-projektet, som inkluderade den 10-timmar långa dokumentären som täcker hela karriären sett ur medlemmarnas synvinkel, de tre Anthology-boxarna släppta som dubbel-cd samt den fetaste boken i mannaminne är alla att rekommendera. "Real Love" är det helt klart starkaste kortet om man jämför de två nya alstren, även om FAAB känns helt naturlig att lansera först, både låt och textmässigt.

"We just pretended that John had gone on holiday or out for tea and had left us the tape to play with. That was the only way we could deal with it, and get over the hurdle, because it was really very emotional."

The Beatles - Don't Bother Me

http://www.sendspace.com/file/imrgoz

The Beatles - If You've Got Trouble

http://www.sendspace.com/file/3sp7j8
The Beatles - Real Love

http://www.sendspace.com/file/3fr30p