Egentligen är det inte mycket som var bättre förr. Man hade aldrig råd att göra något särskilt utan att planera veckor i förväg för att ens kunna få ihop reskassan. Nu plockar man bara från lönekontot och tar sig råd och friheter. Man var osäker på både det ena och det andra, idag vet man av gamla erfarenheter vad man ska göra och inte göra. Dock så gör man ibland det sistnämnda ändå. Man hade inte råd att köpa särskilt mycket plattor, en i månaden max. Det finns dock en särskild musikalisk tillställning som jag saknar, och det är det sena 90-talets skivmässor. Jag och en vän for till Jönköping relativt ofta, och dessa helger var gudabenådade. Studiebidraget kunde ju inte på långa vägar täcka upp detta, så inför varje mässa tömde man sparkontot på någon tusenlapp. På fredagskvällen träffades jag och min vän Calle i hans lägenhet på Norrmalm och kikade i dåtidens bästa uppslagsverk, bibeln, som gick under namnet Stora Popboken. I den samsades grupper som The Slamcreepers och Ola & the Janglers med alla andra band och artister som hade gett ut något på skiva under 60-talet. Även den senare delen av 50-talet täcktes upp i boken, men det var väl inte lika intressant. Det räckte med ett 7"-släpp, då hade du minst en halv sida i uppslagsverket. Som tur var så ägde Calle den här boken och den var svindyr vill jag minnas, i vilket fall hade jag aldrig råd att köpa ett eget exemplar.Som 17-årig gymnasiegrabb besatt av 60-talspop så tog man in all fakta långt bak i huvudet, för att nästa dag sätta sig på tåget och leta efter just dessa plattor i backarna på skivmässan, samtidigt som man trängdes med alla original som alltid fanns i den enormt varma och fuktiga lokalen. På sommaren, strax efter att skolan hade slutat, gick alltid skivmässan i Hova av stapeln och gör nog så än idag. Det var den riktiga peppen, Nordens då största mässa med försäljare från hela Europa. Glädje över att hitta just DEN skivan, blandat med historier om tyska skivförsäljare som hade hamnat i fylleslagsmål på arrangörscampingen kvällen innan är guldkantade minnen.
Det slår mig även att mitt bläddrande i Stora Popboken 1997-98 går att jämföra med dagens MySpace-hype. Jag letade då efter band jag aldrig hade hört talas om, men som såg grymt coola ut och hade samma Ludwigtrummor som Ringo Starr. Idag sitter jag, och alla andra, på MySpace och letar efter det där nya bandet som ska vara så bra. Jag tänkte aldrig i indie-banor då, begreppet existerade inte i min värld vid den här tiden, det närmaste jag kom var väl att inhandla Bandstarter-singeln med Brainpool på den lokala godisaffären i mitten av 90-talet. Jag åker nästan aldrig på skivmässor längre, fast jag känner att jag borde. Istället sitter man och beställer vinyler på diverse nätsajter, av bekvämlighet.
Det är snart tio år sedan nu.
But the popstars sing:
You know that I love you
You know that I need you
16 years tomorrow
And I'll never leave you
