Tim Buckley. Jeff Buckley. Far och son. Tim dör av en överdos 1975, Jeff ger sig ut på en simtur i Wolf River Harbor 1997 och drunknar. 28 respektive 30 år gammal. Det är så djupt tragiskt. Jag hade länge svårt att greppa Tim Buckley, det spretade lite väl mycket. Sen hörde jag "Once I Was" och blev helt tagen. Både Tim och Jeff sitter inne med material som kan göra mig oerhört rörd, nästan så att det blir jobbigt och påfrestande, och då har jag ändå ingen superrelation till någon av dem. Lyssna bara på tidigare nämnda låt, live i London 1968.
Och Jeff. Jag hade gärna postat en fantastisk live-version av den överlägset mest kända inspelningen, "Hallelujah"-covern. Den är från 1995 och Jacques Chirac har just börjat bränna av atombomber på Moruroa-atollen, Jeff nämner i introsnacket att han två dagar tidigare befann sig i Australien och "saw the bomb go off, and felt sad". Men jag sparar den, för han spelade även in en cover på Dylans makalösa "Just Like a Woman". Och jag vet fan inte vad som händer i Bearsville Studio den där höstdagen 1993. Det är en helt annan dimension av den här låten. De första 4 minuterna är osannolikt ljuva, sedan blir det nästan övernaturligt. En användare på YouTube skrev: "The entire song is perfection, but after 4:16...it's like his soul was wide open". Precis så låter det.
