BESÖK I ABBEY ROAD STUDIOS, STUDIO 2 (BONUS)

Just det, jag hade även lite film från Abbey Road-besöket. Detta kan ju under inga premisser undanhållas.

BESÖK I ABBEY ROAD STUDIOS, STUDIO 2 (DEL 2)

Så, låt oss gå vidare med del 2 av det här äventyret. Jag hade minnesbilder av foton tagna i Abbey Road när jag tog kliven upp i trappan. Här är ett foto taget under en inspelningssession, och ett annat foto taget av mig ungefär 50 år senare. Samma hörn, små förändringar. Märklig känsla. Merparten av bandets inspelningar gjordes i just detta hörn. Man kan notera att det är platsen i Studio 2 som är längst bort från kontrollrummet. Det kanske beror på det där fenomenet med att fortfarande vilja känna sig som det där bandet som trängde ihop sig på små scener i Merseyside. Man hade stora ytor att använda, men valde att hålla sig enade. Mick Jagger brukade kalla The Beatles för "The Four-Headed Monster", just för att man som utomstående hade väldigt svårt att komma nära en sådan tight gemenskap där personerna verkade dela samma tankar och direkt förstod varandra, utan att det egentligen behövde uttryckas i ord.

Detta är en Studer J37, en så kallad 4-track tape recorder. Studer Company som tillverkade dessa små underverk var från Schweiz. Det var på Studer J37 som The Beatles spelade in Sgt. Pepper, och det är mycket där i som märkets mytstatus ligger. Man kan säga att J37 var den första i sitt slag rent ljudmässigt då den höll högsta studiokvalitet. Utöver Sgt. Pepper användes J37 på Help! (1965), Rubber Soul (1965), Revolver (1966) och på vissa delar av The Beatles (1968).

Abbey Road Studios har två Challen pianos i sin ägo, detta är det ena exemplaret. Känt för sina mjuka och varma toner. The Beatles var mycket förtjusta i instrumentet och använde det ofta på album som Magical Mystery Tour och The White Album. Används på sessioner i studion än idag.

Sedan har vi den här godbiten vid namn Steinway Vertegrand upright piano. Pianot går ofta under namnet "Mrs Mills piano" då det var Gladys Mills signaturpiano. EMI köpte in pianot på 50-talet och personalen i studion modifierade det för att få fram det unika soundet som kan höras på låtar som Penny Lane, With A Little Help From My Friends, The Fool On The Hill och Tomorrow Never Knows. Man höll alltid pianot lite ostämt för att frambringa det "antika soundet". Fotot längst ner föreställer en Hammond RT-3. RT-3 är en stor Hammondmodell som främst skapades för bruk i kyrkor, men som sedan letade sig in i musikstudior. Användes av både The Beatles och Pink Floyd.

Det känns som att det här inlägget blev väldigt tekniskt, med olika instrument och modeller. Nästa, och även det sista, inlägget ska bli något mer lättsmält med lite mer interiör och till och med lite foton från Abbey Roads toaletter.

Fortsättning följer.

BESÖK I ABBEY ROAD STUDIOS, STUDIO 2 (DEL 1)

Under några helger i mars öppnades Studio 2 i Abbey Road Studios för allmänheten.

Uttrycket "allmänheten" bör i det här fallet kanske klargöras. Biljetterna kostade 75 pund och det rörde sig om en föreläsning om Abbey Roads 80-åriga historia. Två föreläsningar varje dag under dessa helger gör att cirka 1200 personer hade möjlighet att ta sig in då man, enligt min egen uppfattning, tog in runt ett hundratal vid varje tillfälle. Vad jag vet så har något liknande skett 2 gånger tidigare. En gång 1983 under en föreläsning som gick under namnet "The Beatles at Abbey Road" och en gång 2005 då en filmfestival gick av stapeln i lokalerna. Skulle man ha tagit sig in på något annat vis under de gångna åren så har man haft goda kontakter. Så, det fanns inte så mycket att diskutera. Köp av flygbiljetter och sedan tillbaka till London, trots att man var där enbart två månader tidigare.

På det översta fotot kan man betrakta otålig väntan på Abbey Roads parkering. Hur många gånger har man stått där utan att kunna beträda denna legendariska byggnad. Jag bryr mig inte om att räkna. Bilden under med beatlarna sittandes på trappan är tagen på morgonen den 8 augusti 1969, strax före man beger sig ner till övergångsstället för att ta fotot som kom att bli det mest legendariska albumomslaget någonsin. Sedan var det bara att börja köa. Vi släpptes in 20 åt gången, för att sedan vandra i korridorerna i egen takt, alla med målet som går under namnet Studio 2. Det går inte ens att börja tänka på en bråkdel av alla artister och band som genom åren har spelat in i Studio 2 innan man blir starstruck, men för större delen av oss som var där lördagen den 24 mars så var det The Beatles-kopplingen som lockade.

Det var här man spelade in den allra största delen av sitt material, från att man den 6 juni 1962 för första gången steg in i studion för en provspelning, till den 20 augusti 1969 vilket var den sista dagen alla fyra medlemmar var i Abbey Road Studios samtidigt (Den 6 juni spelade Pete Best som bekant fortfarande trummor, Ringo Starrs första besök i Abbey Road ägde rum den 4 september 1962, i samband med den första officiella inspelningssessionen av "Love Me Do"). Det ska dock tilläggas att studion inte gick under namnet Abbey Road under tiden The Beatles spelade in här, namnbytet skedde 1970. Så skulle man exempelvis spela in nytt material så är det ytterst osannolikt att någon av beatlarna någonsin sade att "Tonight we are going to record at Abbey Road". Snarare lät det nog "Tonight we are going to record at EMI". På foto nummer tre ser man den klassiska trappan som leder upp till kontrollrummet. Kontrollrummet ligger bakom glasfönstret, men dit hade vi ej tillträdde. På det äldre fotot föreställande Paul McCartney ses den nedre delen av trappan i bakgrunden.

Sedan har vi då fotot på de röda stolarna. Det var som så att EMI köpte in dessa stolar från USA då de var totalt ljudlösa när man satt på dem. Det är inte så trevligt om man gör en perfekt tagning för att sedan vrida sig lite på stolen och framkalla en knarrning eller två. Kontentan är att dessa har använts sedan 60-talet, vilket betyder att många artister har suttit på stolarna, eller lutat sitt instrument mot dem. Fotot på McCartney, Martin och Harrison visar de röda underverken i användning. Det var dessa stolar vi satt på under föreläsningen, och dagens mest smått perversa händelse inträffade när en dam bredvid mig, i ansenlig ålder, började att smeka en av sittdynorna. Troligtvis fantiserandes om att Paul McCartneys tighta rumpa anno 1964 hade beträtt den.

Fortsättning följer.

STUDIO 2

Om två dygn så sitter jag här inne. Det går inte riktigt att ta på ännu.