KENWOODTALLRIKARNA

John Lennon hemma i Kenwood, 29 juni 1967.

Den 22 mars var det en stor jubileumsauktion i Stockport med enbart objekt relaterade till The Beatles. Det kunde jag inte missa, speciellt som jag hade varit i samspråk med Omega Auctions, som höll i auktionen, redan innan. Då rörde det sig om ett par tallrikar som från början hade varit i John och Cynthia Lennons ägo under tiden de bodde i Kenwood. Vi hade kommit överens om ett fast pris för dessa tallrikar, men sen rann det ut i sanden. När jag sedan tittade igenom auktionskatalogen märkte jag att dessa tallrikar hade inkluderats i den kommande auktionen. Nu var jag ju tvungen att ge mig in i budgivningen, annars skulle någon annan lägga vantarna på dem.

Som sagt, den 22 mars var det dags. Ett fint datum. På dagen 50 år tidigare, den 22 mars 1963, släpptes nämligen debutalbumet Please Please Me. Auktionen innehöll 280 objekt, och "mitt" hade följande beskrivning:

"JOHN LENNON - collection of 3 x ceramics from John and Cynthia Lennon`s home `Kenwood` to include - 1 x large dish and 1 x plate in blue and white printed `Floresque` by Davenport and 1 x Imari style plate by Ashworth. All in good condition".

Tallrikarna hade tidigare sålts på auktionshuset Bonhams i London, enligt mina efterforskningar kan denna auktion ha ägt rum 1996. John Lennon brukade ge bort prylar till bekanta då och då, och Kent och Margaret Brunt som var transportansvariga på Apple under slutet av 60-talet är de första ägarna av tallrikarna efter Lennon.

Som tur är kan man ju buda på internet i dessa tider, och jag håvade in dem för ungefär 1000 kronor. Ett pris jag är mer än nöjd med. Efter en tid kom det ett stort paket som såg ut så här.

Inuti fanns det sanslöst mycket plopp-plast.

Och här har vi tallrikarna. Vet faktiskt inte vad jag tänker göra med dem. Drömmen är att få ihop ett helt middags-set från Kenwood, vilket inte verkar omöjligt. Bestick finns på marknaden, i nuläget tycker jag dock att dessa är för dyra. Glas har jag faktiskt aldrig sett ute, men det borde förekomma.

DET FINNS BARA EN MATTA

Som synes har inlägget om Kenwood-mattan fått för sig göra en liten omplacering. Istället för att som vanligt ligga under sommaren 2011, då det skrevs, ligger det publicerat idag. Kan ha något att göra med att jag för tillfället taggar om alla inlägg. Nåja, bara så att ingen tror att jag köpt en ny mattbit. Hrm.

KENWOODMATTAN

Mattan på plats, 1968

För en tid sedan satt jag återigen och beundrade Kenwood-bloggen, höjden av spetsnörderi. Kenwood var John och Cynthia Lennons hem mellan 1964-1968. Detta spektakel till hus vore givetvis en fröjd att skåda med egna ögon, men eftersom Saint George's Hill numera är en så kallad gated community så ter sig detta tämligen omöjligt. Dessutom har det sedan 1968 skett så pass många renoveringar att dåtidens interiör nästan är helt omgjord. Kenwood-bloggen är fantastisk. Här tas ämnen som ritningar, byten av fönsterkarmar och placering av möbler upp. Foton granskas in i minsta detalj. "Nu står soffan där, förut var den belägen några centimeter till vänster". Ni fattar. Och det är just sånt här som är helt underbart.

Via Kenwood-bloggen fick jag kontakt med en samlare i Kanada. Han hade köpt den svindyra vardagsrumsmattan som fanns i huset mellan 1964-68 av Lennons dåvarande hushållerska Dorothy Jarlett. Han sålde nu "one square inch" av den här mattan för $100. För 99% av världens befolkning är en liten bit av en gammal matta inte värd $100. För egen del kan jag inte banga ett sånt erbjudande. Det går bara inte. Sagt och gjort, vi kom överens och mattbiten skickades över Atlanten. Idag kom den fram. Helt klart värd en Benjamin Franklin.

Ytterligare bakgrundsinfo gällande hur mattan hamnade hos Dot Jarlett har jag fått genom min korrespondens med Kanada. John Lennon och Yoko Ono påbörjade en affär under våren 1968, vilket ledde till att Cynthia lämnade in sin skilsmässoansökan under sommaren samma år. Bland annat så utspelade sig det smått legendariska första mötet mellan Ono och Cynthia Lennon i maj 1968. Cynthia kom hem från en semester i Grekland och fann John och Yoko sittandes i "the sunroom" i Kenwood, endast iförda morgonrockar. Enligt legenden ska Yoko haft på sig Cynthias egen morgonrock. Början på slutet. Lennon och Ono flyttade under en tid in till London medan Cynthia och hennes mor, tillsammans med Dot Jarlett, plockade ihop tillhörigheter och flyttade ut från Kenwood. Det är i den här vevan som även mattan rivs upp och tas med i flytten. En inte så vild gissning skulle väl vara att Cynthia i det här läget ger bort hela eller en stor del av mattan till Dot.

Som Maggie sa, det här kan lika gärna vara ett bedrägeri eller vilken matta som helst. ("I'm driving around in Jon Voight's car"). Saken är dock den att säljaren tvingade Dot Jarlett att frambringa ett dokument i samarbete med sin advokat för att säkerställa att det verkligen rör sig om den omtalade Kenwood-mattan. En kopia skickades med i min leverans, signerad och till full belåtenhet. Dessutom innehöll leveransen ett foto föreställandes Dot Jarlet med mattan i knät. Jag kan bara gissa att detta foto togs när mattan bytte ägare i oktober förra året. Happy guy? Happy guy.

COTCHFORD FARM

Fanet och vännen Helen Spittal tog de sista kända fotografierna av Brian Jones. Här är ett av dem. Platsen är Cotchford Farm, juni 1969.

Några kanske minns att jag för ungefär ett år sedan inhandlade en bit av John Lennons vardagsrumsmatta från Kenwood. Det inlägget kan läsas om man klickar här. För en tid sedan köpte jag något annat spännande.

1968 flyttade Rolling Stones-medlemmen Brian Jones in i Cotchford Farm, Sussex. Huset stod på stora ägor, bland annat med tillhörande swimmingpool. Det var i denna pool som Jones drunknade natten mot den 3 juli 1969. Då han var 27 år gammal vid denna tidpunkt så vet ni vilken klubb han nu tillhör. Det fastslogs att det hela var en olyckshändelse trots att det florerat misstankar om mord. Jones hade byggjobbare på ägorna som han inte drog jämnt med, och just den här kvällen var Frank Thorogood, en förman, hemma hos Jones. På plats var även Jones svenska flickvän Anna Wohlin samt vännen Janet Lawson. Jones och Thorogood lämnades ensamma ute i trädgården, och en stund senare låg det musikaliska geniet på botten av sin pool. På sin dödsbädd 1993 erkände Thorogood att han tog livet av Jones, men utredningen drevs aldrig vidare på grund av att uttalandet aldrig kunde ses som officiellt.

Och nu är det som så att jag har köpt en kakelbit från den här poolen. År 2000 så skedde det en renovering vilket gjorde att en organisation köpte upp dessa bitar för att sedan sälja dem. Så här 12 år senare har jag min egen. Det känns faktiskt lite makabert.