MEN HAN KUNDE ÅTMINSTONE DISKUTERA VAD DE BORGERLIGA SKA GÖRA OM TRE VECKOR OM OLYCKAN ÄR FRAMME

Palme-filmen överträffade alla mina förväntningar, en perfekt komponerad mix av politikern och personen. Givetvis hade vi bokat biljetter till Grand klockan 20:45 på premiärdagen i fredags. Föreställningen gick i salong 1, samma salong där Olof och Lisbeth såg Bröderna Mozart den där ödesdigra fredagen i februari för 26 år sedan. Jag såg dessutom till att vi satt på rad 8. Ja, jag vet, det är nästan lite smutsigt, men jag gillar att löpa linan ut. Lite mer kuriosa är att komikern Robert Gustafsson satt på raden framför paret Palme, alltså rad 7.

Det visas för lite dokumentärer på svensk bio, och när de håller så här hög klass är det en njutning att beskåda dem. Man behöver egentligen inte vara särskilt intresserad av personen Olof Palme för att ha en behållning av den. Det är samtidigt en bild av vår 1900-talshistoria, som ligger där bakom hörnet.
Den här sekvensen som finns upplagd längst ner är en av filmens mest underhållande. Jag ska inte säga bästa, där tror jag materialet från kårhusockupationen bör kvala in. Jag saknar en person som kan bete sig så här i svensk politik. Folkhemmet klarade uppenbarligen inte av att hantera en politiker som sablade ner sina motståndare så vackert.

Om ni får tillfälle, lyssna gärna på valdebatten från Scandinavium 1976. Palme är intellektuell, han glöder så starkt och vackert att det nästan blir otäckt. Fälldin sitter bredvid och ser mest svettig och lite tagen ut. Hos radiolyssnarna står Palme som överlägsen segrare. Hos TV-tittarna segrar Fälldin. Det är vid det här valet som borgarna tar makten för första gången på 40 år. Men vad beror det på? Enligt de allra flesta spelade debatterna den största rollen. Man tyckte helt enkelt att Palme var elak, och man tyckte synd om Fälldin. Detta blev allra tydligast i rutan.

Jag älskar verkligen det sista partiet från 02:15 och framåt, när Olof själv får lämna sin syn på saken.

PHIL LYNOTT

Thin Lizzy var ett väldigt trevligt band, det ska dock tilläggas att jag sällan blir golvad av dem. Det sker dock varje försommar när jag lyssnar på "The Boys Are Back In Town". För det första är det en så oerhört bra låt som aldrig förlorar glöden. För det andra, ja, "That jukebox in the corner blasting out my favorite song/The nights are getting warmer, it won't be long/Won't be long till summer comes/Now that the boys are here again". Eller som någon skrev: "I think of when i'm reunited during the summer with my friends from high school coming back home from college". Med andra ord är den här låten ett soundtrack till många människors sommarmånader.

Men det här skulle inte handla om "The Boys Are Back In Town", utan om Phil Lynott. Phil Lynotts karisma och röst gör mig ibland helt mållös. Man behöver nog inte ens gilla det han uträttade innan alkoholen och drogerna tog honom i januari 1986. Det räcker egentligen med att bara titta på honom, det var skrivet i stjärnorna att han skulle bli en legend. "Old Town" fanns med på Lynotts soloalbum The Philip Lynott Album, släppt 1982. I min bok överträffar "Old Town" allt från Lizzy-katalogen, vilken makalös låt.
Och titta bara på videon, Phil vandrar runt i Dublin och ser så jävla fantastisk ut. Den där karisman ja. Och kläderna, don't get me started. Titta på den här videon och släng sedan ett öga på fotot överst i det här inlägget. Alla andra kan ju bara sluta försöka. O la!