FRANKIE LYMON

Min far hade en gång i tiden en VHS-kassett värd sin vikt i guld.  I vilket fall för mig, 15 år. Den här kassetten innehöll en dokumentär om rockens historia från 1953 och framåt, om jag minns rätt gällande årtal. Jag har för mig att den var inspelad omkring 1980.
Det där bandet slets ut ganska fort ska tilläggas. Saken är den att jag även använde det som grundstomme till mitt specialarbete på gymnasiet, en uppsats som fick namnet "Rockens historia, 1953-1970. På den tiden, 1999-2000, var specialarbetet endast 20 poäng. Jag lade ner en oerhörd tid på den där uppsatsen, många fler timmar än brukligt, vilket resulterade i högsta betyg och en lärare som ville ha uppsatsen som mall. Det var troligtvis min största gymnasiala stund.

Det var genom den där dokumentären som jag upptäckte Frankie Lymon and the Teenagers. Frankie Lymon ansågs vara ett underbarn, endast 13 år vid genombrottet 1956.

Allt såg ju oerhört ljust ut, tills dess att Frankie mer och mer blev gruppens stjärna och de andra förvandlades till sidekicks. Gruppen splittrades under en Europa-turné 1957. Allt gick sedan överstyr. 15 år gammal blev han heroinberoende, plus att hans soloskivor inte sålde i några större mängder.

Inspelningen nedan är från 1965. Frankie är här 22 år. Det är hans sista tv-framträdande och det finns något oerhört tragiskt över hela situationen. En 22-åring som mimar till en låt han själv spelade in när han var 13.
1968 avlider Frankie Lymon i sin mormors badrum, av en överdos heroin.

SPENDING SPREE IN LEVITTOWN

Jag får aldrig nog av "Spending Spree" med Anthony Thurlow. När jag lyssnar på den så bor jag i Levittown, New York, vi säger att det är våren 1956. Levittown var grundmodell för allt vad suburbia står för. Ja, man kan ju titta här ovanför. Jag älskar det. Alla hus ser likadana ut, barnen springer fritt nerför gatan, tidningsgrabben träffar alltid trappan med dagens blad. Det enda som oroar är lösa hundar och kommunism. Jo, jag har kanske byggt en kärnvapensäker bunker i trädgården också.
Till en början tillät man inte afroamerikaner att bo här. Vilken skitstövel som kom på det vet jag inte, men det är 1956 och jag bor i suburbia så jag sitter där och inbillar mig att det ska vara så. Antagligen.

I vilket fall så går jag i shoppingcentret och ska inhandla lite målarfärg, ena gaveln på huset börjar se förskräcklig ut. Det vore ju pinsamt om familjen Johnson (Ja, såklart man heter Johnson) upptäcker den fula gaveln. Och vem är det då som kommer glidande längre bort i gången om inte Mrs Johnson. Jag gömmer färghinken bakom ryggen och vinkar åt henne och hon nickar lite lätt tillbaka. Samtidigt börjar "Spending Spree" spelas i högtalarna. Lyssna nedan och tänk på den här storyn, det finns inget annat som känns så självklart.