CHARLEY PATTON

För en tid sedan budade jag på en 78-varvare med Charley Patton. Oftast får man inte ens möjligheten att buda på plattor med Patton eftersom det enligt inbitna samlare endast finns högst ett hundratal exemplar kvar. I vilket fall, skivan var i så dåligt skick att den knappt gick att spela. På den slitna Paramount-etiketten kunde man dock urskilja Pattons namn, samt "Pea Vine Blues" och "Tom Rushen Blues". Säljaren hade dock rippat skivan till mp3-format och laddat upp på auktionssidan för att eventuella köpare ändå skulle kunna få sitt lilla smakprov av magin. De två ljudspåren bestod av brus. Vred man upp volymen till max så kunde man, om man spetsade öronen riktigt ordentligt, höra Charley Patton vråla i bakgrunden, på sedvanligt manér.

Då Pattons liv och leverne är väl kartlagt av diverse aficionados så framkommer det att dessa två låtar, tillsammans med en handfull andra, spelades in i Indiana den 14 juni 1929. Detta datum markerar även Pattons första besök i en studio. Kort och gott, att äga en Charley Patton är stort, riktigt stort. Men förhoppningarna grusades med ett dygn kvar på auktionen. Jag hade förhoppningen att de där galna samlarna från staterna av någon anledning hade missat det här objektet. Mitt sista bud på 2500 kronor blev totalt överkört, och jag gav upp. Jag tror att det vinnande budet var minst tre-dubbelt, och då var det ändå en platta i uruselt skick.

Det ska dock tilläggas att även de bästa exemplaren av Pattons utgåvor på Paramount är i riktigt dålig kvalitet. Paramount kunde aldrig det här med att använda bra material till sina skivor, så med tanke på att de tidigaste Patton-plattorna har spelats sedan slutet på 20-talet, främst på dålig utrustning, så ska man vara glad att det ens existerar något spelbart i dagens läge. Jag kommer nog aldrig att äga en Patton, möjligtvis om jag skulle vinna en hel drös med pengar. De riktigt svåra Patton-objekten kan byta ägare för upp emot 20,000 dollar. Chansen finns väl att det ligger ett exemplar och samlar damm i en fuktig källare i Mississippi, men jag hoppas att den kommer att ligga kvar där. Det finns något vackert över en gammal bortglömd 78-varvare som ingen har rört på många, många decennier. "Tom Rushen Blues" kan avnjutas nedan.

Charley Patton föddes 1891, eller 1887, eller 1889. Eller varför inte 1881. Inget är säkerställt. I vilket fall så gick han ur tiden den 28 april 1934. Det lär för övrigt aldrig släppas någon fotobok, ett enda foto av karln existerar och kan ses i det här inlägget. Mystiken kring honom är nästan otäckt tät. Patton hade en mentor vid namn Henry Sloan. Det finns i princip ingen fakta om denne, förutom att han lärde Patton att spela gitarr. Man har sökt med lykta efter inspelningar med Sloan, men troligtvis spelade han aldrig in något på egen hand. Om Henry Sloan bara visste vad han satte i rullning. Bluesen startade här, på riktigt. Om någon vill läsa mer om Henry Sloan så är den här länken en utmärkt sammanfattning.

Jag upptäckte att Charley Patton finns på Spotify, och jag älskar kontrasten. Skitig, rå och hypnotisk Deltablues skapad av människor som sedan länge är borta, i samklang med den digitala världen. Charley Patton hade bara garvat.