October 16, 2008

LET THE WIND BLOW RIGHT THROUGH YOUR HAIR

I efterhand är det väl alltid trevligt att i vissa fall bli betraktad som ett barn av sin tid? Jag spenderade i princip hela min tonårstid i 90-talet, men jag hade egentligen ingen fast förankring i just den här tidsepoken. Istället för att ha minnen av 90-talsmusiken där och då, det var först i efterhand jag lade ner tid på att utforska den biten, så har jag istället minnen av skivmässor med försäljare i 50-årsåldern som fortfarande bodde hemma hos mamma, lyriska nattliga samtal om Bergmans stall av skådespelare, ett frenetiskt genomlyssnande av The Beatles hela katalog samt en snuskig besatthet av Keith Richards utseende på omslaget till Rolling Stones-plattan Out Of Our Heads från 1965. Jag minns att jag och två vänner satt begeistrade på någon rast då vi tittade på videon till "Be my baby" med The Ronettes, och när en oförstående klasskamrat fällde en kommentar om att "Sandstorm" med Darude var en riktig låt och att The Ronettes var skräp så byggdes det snabbt upp en relativt hotfull bild där i klassrummet på Lövängsgymnasiet. "Sandstorm" är inte 90-talet för mig. "Let's Go To San Francisco" är det i allra högsta grad.

The Flowerpot Men - "Let's Go To San Francisco"

2 comments:

Anonymous said...

Vad fint du skriver! Riktigt intressant blogg. "Let's Go To San Fransisco" får en verkligen att drömma.

Sebastian said...

ida:
tack så mycket, alltid roligt att höra. ja, vilket låt egentligen. jag får fortfarande "a whiter shade of pale"-vibbar av den, och eftersom det troligtvis är världens bästa låt så är det stora ord.