DOWN IN HOLLYWOOD I COULDN'T FIND A FRIEND

The Rose Garden tog flyget medan Electric Light Orchestra nöjde sig med tåget.

ALPHA - "SOMETIME LATER"

Triphop från sin allra vackraste sida. Alpha signades av Massive Attacks bolag Melankolic och släppte "Sometime Later" på sin fullängdsdebut Come From Heaven sommaren 1997. Portishead-vibbarna bankar på dörren och bryter sig in, utan att på något sätt vara ovälkomna. Alphas kollegor inom genren spelar gärna på paranoia och mörka vrår, medan Alpha kör sin mix av filmdialoger, Bacharach och soulfylld jazz. Bedårande.

WINGO STARR

MILES AHEAD

Idag skulle Miles Davis ha fyllt 85 år. Det firar vi med den helt vansinniga "Rated X". I princip lika makalös som Coltranes "Giant Steps" eller Byard Lancasters "It's Not Up to Us".

GRATTIS PÅ 45-ÅRSDAGEN

RINGO (THE JOHN DAVIDSON SHOW 1980)

I juli 1980 medverkade Ringo Starr i The John Davidson Show. Det blir snabbt, väldigt snabbt, obekvämt. Nog för att Mr Starkey hade problem med spriten under den här perioden, men här har han verkligen fått en konjak eller två för mycket innanför västen.

BUT NOW YOU'RE OUT OF BREATH FROM YOUR CHEAP CIGARETTES AND THE WRONG SIDE OF 7AM

Sommaren 2005 njöt jag av Saturday Looks Good to Me två gånger på mindre än en vecka. Vid ena tillfället i Göteborg och några dagar senare i Emmaboda. I Göteborg stod Hormones In Abundance/Ring Snuten-Patrik och var i det närmaste manisk framför scenen. Fred Thomas älskade min Field Mice-pin och jag älskade Saturday Looks Good to Me. Vilket band. Every Night-plattan recenserades i Sonic under hösten 2004 och ett inköp var givet. Jag tror att det var min favoritplatta i över ett år. Bedårande Betty Marie Barnes (som tydligen ska bo i Stockholm nuförtiden) gör en sval och helt bländande insats på den här skivan som, om jag minns rätt, var hennes första med bandet. "The Girl's Distracted", "When You Got to New York", "Lift Me Up", "Since You Stole My Heart", "All Over Town". Odödligt.

Jag tappade bort SLGTM någonstans på vägen, men för några veckor sedan så stiftade vi ny bekantskap. Fred och Betty Marie har dessutom ett projekt tillsammans som går under namnet Mighty Clouds, finns bland annat att avnjuta på Spotify för den intresserade. Att Mighty Clouds hade en spelning på Strand nu i april är dessutom riktigt jävligt. Varför kan ingen upplysa mig om sådana historiska begivenheter?

För att komma till saken. SLGTM har gjort så många makalösa grejor. På hyllade All Your Summer Songs från 2003 gömmer sig "No Good With Secrets". Mest känd för att outrot leder rakt in i oförglömliga "Alcohol". "No Good With Secrets" är en nyckellåt. SLGTM var ett intimt band, men som lyssnare kom man aldrig så här nära inpå igen.

SUZE ROTOLO (1943 - 2011)

YOU AND I (WHEN WE WERE YOUNG)

The Strawbs, något av en brittisk institution. Dock en lite latent sådan. "You and I (When We Were Young)" finns utgiven på albumet Ghosts från 1975.

HOLOPAW

De senaste dagarna har jag letat efter en platta som jag inte hört på fem år. Skivan i fysisk form är borta, den ligger säkert och skräpar någonstans i Tibro. En sak var säker, en av titlarna innehöll orden "needle" och "hay", möjligtvis "haystack". Och nej, det var ingenting med Elliott Smith. Allt verkade lönlöst. Sista utvägen var att söka på orden på last.fm. Och där någonstans, bland hundratals träffar, "Needle in the Sway". Plattans namn var, givetvis, Quit +/or Fight och bandet var Holopaw. "Needle in the Sway" var lika bra som jag mindes den och jag blev 24 år på nytt. Bättre än vilken rynkkräm som helst.

TITTENHURST PARK 1971 - JOHN LENNON AND THE HUNGRY STRANGER

CHARLEY PATTON

För en tid sedan budade jag på en 78-varvare med Charley Patton. Oftast får man inte ens möjligheten att buda på plattor med Patton eftersom det enligt inbitna samlare endast finns högst ett hundratal exemplar kvar. I vilket fall, skivan var i så dåligt skick att den knappt gick att spela. På den slitna Paramount-etiketten kunde man dock urskilja Pattons namn, samt "Pea Vine Blues" och "Tom Rushen Blues". Säljaren hade dock rippat skivan till mp3-format och laddat upp på auktionssidan för att eventuella köpare ändå skulle kunna få sitt lilla smakprov av magin. De två ljudspåren bestod av brus. Vred man upp volymen till max så kunde man, om man spetsade öronen riktigt ordentligt, höra Charley Patton vråla i bakgrunden, på sedvanligt manér.

Då Pattons liv och leverne är väl kartlagt av diverse aficionados så framkommer det att dessa två låtar, tillsammans med en handfull andra, spelades in i Indiana den 14 juni 1929. Detta datum markerar även Pattons första besök i en studio. Kort och gott, att äga en Charley Patton är stort, riktigt stort. Men förhoppningarna grusades med ett dygn kvar på auktionen. Jag hade förhoppningen att de där galna samlarna från staterna av någon anledning hade missat det här objektet. Mitt sista bud på 2500 kronor blev totalt överkört, och jag gav upp. Jag tror att det vinnande budet var minst tre-dubbelt, och då var det ändå en platta i uruselt skick.

Det ska dock tilläggas att även de bästa exemplaren av Pattons utgåvor på Paramount är i riktigt dålig kvalitet. Paramount kunde aldrig det här med att använda bra material till sina skivor, så med tanke på att de tidigaste Patton-plattorna har spelats sedan slutet på 20-talet, främst på dålig utrustning, så ska man vara glad att det ens existerar något spelbart i dagens läge. Jag kommer nog aldrig att äga en Patton, möjligtvis om jag skulle vinna en hel drös med pengar. De riktigt svåra Patton-objekten kan byta ägare för upp emot 20,000 dollar. Chansen finns väl att det ligger ett exemplar och samlar damm i en fuktig källare i Mississippi, men jag hoppas att den kommer att ligga kvar där. Det finns något vackert över en gammal bortglömd 78-varvare som ingen har rört på många, många decennier. "Tom Rushen Blues" kan avnjutas nedan.

Charley Patton föddes 1891, eller 1887, eller 1889. Eller varför inte 1881. Inget är säkerställt. I vilket fall så gick han ur tiden den 28 april 1934. Det lär för övrigt aldrig släppas någon fotobok, ett enda foto av karln existerar och kan ses i det här inlägget. Mystiken kring honom är nästan otäckt tät. Patton hade en mentor vid namn Henry Sloan. Det finns i princip ingen fakta om denne, förutom att han lärde Patton att spela gitarr. Man har sökt med lykta efter inspelningar med Sloan, men troligtvis spelade han aldrig in något på egen hand. Om Henry Sloan bara visste vad han satte i rullning. Bluesen startade här, på riktigt. Om någon vill läsa mer om Henry Sloan så är den här länken en utmärkt sammanfattning.

Jag upptäckte att Charley Patton finns på Spotify, och jag älskar kontrasten. Skitig, rå och hypnotisk Deltablues skapad av människor som sedan länge är borta, i samklang med den digitala världen. Charley Patton hade bara garvat.

WHAT THE WORLD NEEDS NOW IS LOVE

Slår man på "Fantastisk" i SAOL så står det Jackie DeShannon.

BY COASTAL CAFÉ

I går inhandlade jag By Coastal Café's enda fullängdsplatta från 2004. Det är så trasigt och meningslöst bra.

MIKE BATT - "FADING YELLOW"

Låtarna som kommer i närheten av Mike Batts "Fading Yellow" i ren fulländning kan man räkna på sina två händer. En makalöst sofistikerad låt, med den smäktande melankolin som jag är så svag för. Jag måste tacka Jörgen Johansson för den här upptäckten, hade det inte varit för hans otroliga samlingsutgåvor i Fading Yellow-serien hade man lätt missat denna godbit. Läs gärna hans blogg här. Låten "Fading Yellow" går att finna på volym 1. Jag vet att Jörgen tittar in här ibland, eller i vilket fall gjorde det förut. Jörgen, om du skulle läsa det här så vill jag bara säga att förslaget gällande ett LP-släpp låter helt fenomenalt. Blir detta verklighet gör jag gärna en förhandsbokning med tillhörande förskottsbetalning.

HOLY GHOST PEOPLE

Det är oerhört synd att man inte var medveten om the Holiness Church när man läste socialantropologi. Den här religiösa grupperingen porträtteras av Peter Adair i dokumentären Holy Ghost People från 1967. Peter reser till Appalacherna, närmaste bestämt West Virginia, och kommer tillbaka med ett material som är lika häpnadsväckande nu som då. Ormar, tungomålstalande, you name it. Det här klippet samlar några av de bästa scenerna ur dokumentären, till tonerna av Joe Meeks "I Hear a New World".

THE SOFT MACHINE

Under Londonvistelsen blev det återigen ett besök i den mest välsorterade skivbutiken världen har skådat, Sister Ray, belägen på klassiska Berwick Street i Soho. Den här gången kom jag ut med The Soft Machines debutplatta och det var givetvis ett helt fullgott köp. Lyssna bara på "A Certain Kind".

SILHOUETTES

Det finns så sanslöst mycket bra Doo-wop på eBay. CSN borde lätta lite mer på plånboken. I vilket fall, "Silhouettes" med The Rays är en av de absolut bästa låtarna i genren, utan tvekan. När man då kommer på att världens bästa girl-group någonsin, The Ronettes, gjorde en cover på just detta alster så faller alla bitar på plats. "Be My Baby"-klass!

The Ronettes - "Silhouettes"

IT WAS 50 YEARS AGO TODAY

Undertecknad på The Cavern, oktober 2010.

Vid lunchtid den 9 februari 1961, för exakt 50 år sedan, gjorde The Beatles sin allra första spelning på The Cavern. Som The Quarrymen hade man spelat här förut, men det var George Harrisons och Stuart Sutcliffes första besök på källarscenen. 3 år senare, den 9 februari 1964, gjorde man sin livedebut i amerikansk tv. Klippet nedan, från den 22 augusti 1962, är den enda existerande filmupptagningen som finns av bandet på The Cavern.

BUDDY HOLLY VS. ED SULLIVAN

Det är idag 52 år sedan som Buddy Holly, tillsammans med Ritchie Valens, The Big Bopper och piloten Roger Peterson, förolyckades på det där snötäckta fältet utanför Clear Lake, Iowa. Vad Holly, Valens och The Big Bopper hade kunnat uträtta de följande åren förblir en gåta, men chansen att Buddy Holly hade uträttat fortsatta stordåd ger väl inga högre odds. Det finns så mycket att säga om de där sista timmarna innan det specialchartrade planet dök ner i den nattsvarta myllan i Iowa, men jag tror att vi sparar det till ett senare inlägg.

En annan person som säkerligen kommer att återkomma vid senare tillfälle är Ed Sullivan. Mannen som personifierade söndagens tv-kvällar för alla amerikaner mellan 1948 och 1971. Mest känd är han för att ha introducerat The Beatles för den stora amerikanska massan i The Ed Sullivan Show den 9 februari 1964. Vad han gjorde sig skyldig till genom det greppet är väl än idag ganska ofattbart. Publikrekord, 73 miljoner tittare, och ingenting skulle bli sig likt inom showbiz igen. På samma sätt som man kan ställa frågan "Where were you when Kennedy was shot?" till amerikaner i övre medelåldern så är frågeställningen "Where were you when The Beatles did the Ed Sullivan Show?" lika självklar.

Men tillbaka till Buddy Holly. Den 26 januari 1958 skulle Buddy Holly and the Crickets medverka i The Ed Sullivan Show. Problemet var att Sullivan inte gillade låten "Oh Boy" och bad om att den skulle bytas ut mot ett annat nummer. Holly vägrade. Sullivan blev irriterad. Inför det sista repet innan sändning hittar Sullivan en ensam Holly i dennes loge. Sullivan frågar då vart Hollys band The Crickets håller hus, men får svaret att Holly inte vet. Programledaren fäller då kommentaren "Well, i guess The Crickets are not too excited to be on The Ed Sullivan Show" och får då tillbaka den helt fenomenala repliken "I hope they're damn more excited than I am".

Detta eldade på Sullivans välkända temperament, och helt plötsligt bestämdes det att Buddy Holly and the Crickets bara skulle framföra en låt, istället för två som det var sagt. Vid introduktionen i direktsänd tv fortsatte Sullivan med sin stora hämnd. Han uttalade Holleys namn som Hollet eller Holled, döm själva. Men det var inte nog med detta. Sullivan hade dessutom instruerat studiopersonalen att dra ner ljussättningen på scenen, och samtidigt fått mikrofonen till Hollys gitarr avstängd. I klippet från sändningen ser man tydligt hur Holly vid 00:27 börjar att skruva på gitarrens volymknapp för att sedan kasta några blickar mot scenkanten där Sullivan befinner sig. Ingenting händer. För att väga upp detta bjuds vi i alla fall på en energisk Holly under solopartiet.
Buddy Holly återvände aldrig till The Ed Sullivan Show.