a french detective lost in the library

AZTEC

2012-02-18T15:28:00.004-08:00

Jag kollade upp Bo Diddleys "Aztec" på last.fm, och det visade sig att den inte hade en enda hojtning. Oerhört märkligt. Jag kände mig tvingad att göra det första. Det intressanta med denna instrumentala låt är att Bo Diddleys kvinnliga gitarrist, Lady Bo, står bakom arrangemanget och alla gitarrer. Makalöst.

AFRI-COLA, DDR OCH ROMMEL

2012-02-16T09:41:00.005-08:00

Jag har dragit på mig en riktigt oangenäm förkylning, vilket leder till att jag ligger i sängen hela dagarna. Runt klockan tio börjar Linnie komma med förslaget att jag kanske bör stiga upp. Detta förslag återkommer under några timmars tid innan jag runt klockan ett lägger mig i soffan istället. Idag tittade vi på en dokumentär om fotbolls-VM i Västtyskland 1974. Mycket trevligt, speciellt på ett estetiskt plan. Finare hörnflaggor, uppkäftigare frisyrer och betydligt mer tilltalande publik. Det mest intressanta är matchen mellan Västtyskland och Östtyskland, som av ren tillfällighet kom att mötas i gruppspelet. Detta var Östtysklands enda VM-slutspel, och att då få möta väst hade stort propagandasyfte för bägge sidor.

Västtyskland var givetvis storfavoriter, men förlorade matchen med 1-0. Och titta här under, är inte DDR-tröjan den snyggaste i fotbollshistorien?

En segerviss Franz Beckenbauer skakar hand med östtyske Bernd Bransch. Tji fick han. Att Västtyskland en tid senare vann hela slutspelet är en helt annan historia. Men tillbaka till tröjan. En stor och tydligt markerad krage, bokstäverna DDR som nästan ser överdimensionerade ut men som är mitt i prick, de korta ärmarna och slutligen DDR-vapnet som så fint skiljer sig färgmässigt med den i övrigt blåvita tröjan. Jag såg det här designmästerverket på DDR-museet i Berlin för någon sommar sedan, och det är lika vackert i verkligheten.

Efter att det var färdigtittat på den här dokumentären googlade jag runt lite och hamnade på en sida som till stor del handlade om en av Västtysklands stora stjärnor under 70-talet, Paul Breitner. Breitner var hängiven maoist, möjligtvis lite på låtsas, och stod i stor kontrast till den borgerligt konservative Beckenbauer. Rebellen Breitner figurerar på det här klassiska fotot där han läser en kinesisk dagstidning under en tavla föreställande Mao. Breitners hund är även den med och poserar.

Under slutet av 70-talet medverkade Breitner i dokumentären Profis, där ett dokumentärteam följer Bayern Munchen under säsongen 1978-1979. I förbifarten nämns det att drycken Afri-Cola stod för en del av reklamen runt planerna de här åren, vilket fick mig att intresserat jaga lite information om märket. Jag har troligtvis druckit Afri-Cola någon gång, för flaskan såg ytterst bekant ut. Koffeinstinna Afri-Cola gjorde 1968 några legendarisk reklamfilmer, skapade av Charles Wilp. Att kalla filmerna bisarra är en underdrift, och Wilps slogan för reklamkampanjen var "Super-sexy-mini-flower-pop-op-cola". Spana in en av filmerna nedan.

Nu till en intressant detalj. Afrika Korps var de tyska trupper som stred i Nordafrika under andra världskriget. Man är kanske mest kända för att ha haft Rommel, Ökenräven, som befälhavare. Jämför gärna Afrika Korps symbol med symbolen för Afri-Cola.

En tillfällighet? Nja.

SHIT PEOPLE SAY AT RECORD STORES

2012-02-15T04:34:00.003-08:00

TAKE IT EASY NANCY

2012-02-13T03:22:00.000-08:00

The Beach Boys framträdande igår blev lite av ett antiklimax. Trevligt, men inte så mycket mer. Mike Love hade en The Beach Boys-keps på sig. Om man nu är medlem i The Beach Boys ska man för tusan inte ha en keps med sitt eget bandnamn på.
Den här mannen var dock ytterst trevlig. Här i ett intimt ögonblick med Lady Gaga.

THE BEACH BOYS AT THE GRAMMYS

2012-02-12T17:39:00.000-08:00

Förresten, The Beach Boys ska ju inatt spela tillsammans för första gången på 20 år. Jag behöver inte ens förklara hur jävla stort det är. Go Brian.

OH WELL, TOO SUBTLE THAT ONE

2012-02-12T14:46:00.001-08:00

Dags för Grammy Awards, kan bli intressant. Mycket kommer troligtvis att kretsa kring Whitney Houston vilket inte är särskilt märkligt. Jag skulle inte vilja ingå i producent-teamet i Staples Center inatt, omkastningar i programmet lär förekomma. Historiskt sett finns det en hel del intressanta klipp att kolla upp på YouTube om man känner för det. Är man gråtmild kanske man bör undvika att titta på när Yoko Ono, tillsammans med Sean Lennon, 6 år, tar emot en Grammy för John Lennons sista platta Double Fantasy som blev"Album of the Year" 1982. Vill man bli upprörd är det bara att kika på när Frank Sinatra tar emot sin "Legend Award" 1994, och blir avbruten i sitt tal när det är dags att gå till reklam. Att Ol' Blue Eyes sedan gick på lunch 1998 gjorde inte saken bättre. Vill man däremot se något riktigt underhållande ska man definitivt ta sig an det här klippet från 1975 när John Lennon och Paul Simon delat ut priset för "Record of the Year". Trots tydligt inövat manus spårar det ur en aning, och när Art Garfunkel kommer upp på scenen för att ta emot priset åt Olivia Newton-John avlöser kvickheterna varandra. Man kan inte sluta älska det här.

HOWARD WOLOWITZ

2012-02-12T11:48:00.000-08:00

Howard Wolowitz, någon? Till och med omslagets tema passar ju karlns karaktär.

ECHO AND THE BUNNYMEN, AUDI OCH VAMPYRER = SANT

2012-02-11T16:37:00.000-08:00

Många var ganska upprörda över att "The Killing Moon" med Echo and the Bunnymen var en del av Audi-reklamen under Super Bowl. Jag fattar grejen, Echo and the Bunnymen + Audi + vampyrtrenden är väl inte direkt peas and carrots. Kommentarer som denna dök upp: "You sold your soul to the devil with that one - might as well open for the Black Eyed Peas if you want some cash...". Det är klart att vissa blir upprörda, jag hade själv fått små ryckningar i ansiktet om "Emma's House" hade ingått i en reklam för, säg, Swedbank Fastighetsbyrå. Men kör i vind, det är en ganska sympatisk reklamfilm.

JOAN MANUEL SERRAT - "FIESTA"

2012-02-11T16:18:00.000-08:00

Ett ord: Pondus.

EMERALDS

2012-02-11T15:55:00.000-08:00

Det sitter ett geni där ute. Ett geni vars gärning bestod i att föra samman Emeralds "Candy Shoppe" med dessa filmklipp. Jag kysser dina fötter.

YOUR NEW FAVOURITE BAND

2012-02-07T14:58:00.000-08:00

Those Darlins från Tennessee kommer till Sverige i april. Befinner man sig i Stockholm är det Debaser Slussen som gäller. Med rötterna i den amerikanska södern levereras det slingrig pop som man kan läsa in lite vad man vill i. Garage, folk, rock, you name it.

YOU'RE LIKE YOUR FATHER!

2012-02-06T14:26:00.000-08:00

Den här filmen har svävat runt ganska flitigt de senaste veckorna. George Martin, Giles Martin och Dhani Harrison sitter vid mixerbordet och lyssnar igenom "Here Comes The Sun". Av en tillfällighet framträder ett Harrisonskt gitarrparti, bortglömt i över 40 år. Magiskt. Som en användare på YouTube uttrycker det: "God bless him, God bless all of them".

WHY DON'T WE DO IT IN THE ROAD?

2012-02-03T07:11:00.001-08:00

RINGO 2012

2012-02-03T05:13:00.000-08:00

Jag tycker mig höra att Ringo Starr använder auto-tune på nya låten "In Liverpool". Om herr Richie Snare gör det på hela albumet, som går under det fantasifulla namnet Ringo 2012, är jag ovetande om. Men det känns okej. Jag bestämde att Ringo är den enda som kan göra detta och ändå behålla min fulla respekt. Untouchable.

PETER WAS UPSET AT FIRST BUT NOW HE'S IN THE GARDEN TALKING TO SOMEBODY POLISH

2012-02-02T04:48:00.000-08:00

Det här är ju inte direkt rykande färskt då den släpptes i oktober, men vissa saker blir aldrig inaktuella. Några av världens bästa låttexter, nu i bokformat. Lysande.
En låt som "David's Last Summer" vinner åtskilligt på det här formatet:

And as we came out of the water we sensed a certain movement in the air/And we both shivered slightly and ran to collect our clothes/And as we walked home we could hear the leaves curling and turning brown on the trees/And the birds deciding where to go for Winter/And the whole sound, the whole sound of Summer packing it's bags and preparing to leave town/Oh but i want you to stay.

Alla som någonsin har haft en barndom fattar det där. Och det är det som gör det så stort.

FALSO MOVIMENTO

2012-01-31T07:36:00.000-08:00

LORD'S

2012-01-30T07:17:00.000-08:00

Om man tar Jubilee Line och går av vid St John's Wood är det svårt att undgå skylten som visar vägen till Lord's Cricket Ground. Likaså när man vandrar längs med Baker Street. Lord's Cricket Ground. Det låter så jävla vackert, nästan mytiskt. Jag har aldrig sett en match i cricket, ryktet gör ju gällande att en sådan pågår i flera dagar. Detta lärde man sig redan som barn när man läste Asterix. Så långa matcher verkar påfrestande, det känns mer som en livsstil. Jag har fortfarande inte besökt Lord's, eller ens passerat utanför.

Men titta. Titta på det här fotot. Det är så utsökt. Läktaren går under namnet The Pavilion och härstammar från sent 1800-tal. I denna byggnad ligger det legendariska The Long Room, och beskrivs så här: "Players walk through the Long Room on their way from the dressing rooms to the middle. The walk from dressing room to cricket field at Lord's is notoriously long and complex. On his Test debut in 1975, David Steele got lost 'and ended up in the pavilion's basement toilets'".

Ett helt äventyr.

LILLA LOVIS - "MAN MÅSTE TESTA ALLT"

2012-01-21T16:02:00.000-08:00

I somras önskade jag mig ett snabbt släpp av "Man måste testa allt" med Lilla Lovis. Det var i den vevan som det fantastiska klippet från Jazzhuset dök upp på Youtube. Har man inte hängt med bland mina inlägg så kan detta beskådas här. Det tog några månader, men den släpptes sedan som b-sida på "Brudar med små pattar kan dra åt helvete"-singeln. Problemet kvarstod dock då min vinylspelare stod nedpackad och hade en ojordad kontakt som verkligen inte ville in någonstans. Men nu, tack vare Lovis Facebook-grupp så kom jag i kontakt med en trevlig man som löste mina problem. Så här är den till slut. En ren fröjd.

FÖRRESTEN...

2012-01-16T08:00:00.000-08:00

Den 24 mars ska undertecknad stiga in i Abbey Roads Studio 2. Hur märkligt är inte det?

RAGA

2012-01-16T07:46:00.000-08:00

Just nu uppskattar jag albumet "Raga" med Seventh Sons väldigt mycket. Inspelat 1964 men släppt först 1968. Ett album som är långt före sin tid. Ett knappt år efter inspelningsdatum började de indiska influenserna på allvar komma in i popvärlden, även fast det fanns vissa föregångare, som Seventh Son. Det är bolaget ESP-Disk som släpper sådana här godbitar. Jag gillar till och med omslaget, fastän det ser ut som att Mike Love står i mitten.

BILLY J

2012-01-14T15:15:00.000-08:00

Vill dela med mig av detta fantastiska foto på Billy J. Kramer. Jag vill tro att han vid fototillfället tillbringar dagarna på skidorten Courchevel, tillsammans med jet set-människor från Chelsea. Egentligen huserar han säkert i någon avkrok i Skottland.

THE GIRLS

2012-01-12T14:31:00.001-08:00

Jag har tänkt på The Shadows en hel del den senaste tiden. Jag har aldrig träffat någon under 30 som gillar Hank och grabbarna. Det är ganska märkligt. Eller, det kanske det inte är. Det stereotypa Shadows-fanet blir helt till sig av illröda gitarrer, diskuterar gärna Burns-instrument och är född före 1952. The Shadows är heller inget band som man revolterar med. "Nu ska jag spela Wonderful Land på högsta volym i mitt pojkrum och visa vilken rebell jag är". Det fungerar inte riktigt. Jag har gillat The Shadows sedan jag var 14-15, jag tror att det som hos många andra var "Apache" som gjorde susen. Jag såg Hank Marvin i Göteborg en gång för 12 år sedan, bilresan ner mot västkusten genomfördes tillsammans med min farbror samt Tibros galnaste skivsamlare. Vi ska inte prata mer om den sistnämnde just nu, men anekdoterna skulle kunna flöda. Ep:n ovan inhandlade jag, om jag minns rätt, på en skivmässa i Jönköping i slutet av 90-talet. På den finns "The Girls" som är typiskt shadowsk. En melodi lika lätt som sockervadd.

GEORGE

2011-11-30T07:09:00.000-08:00

George Harrison har varit borta i 10 år. Det är märkligt det här med tid. Jag var då 20 år, och fick det bekräftat av min far efter att ha sovit långt in på dagen. Det var väntat, om jag minns rätt så var bland annat George Martin ute i media dagarna innan och redogjorde för läget och att det egentligen bara var att vänta. Den sista tiden var fylld med galenskaper, som läkaren på sjukhuset som bad den döende George att signera en gitarr varpå Harrison endast har krafter nog att svara "I do not even know if i know how to sign my name anymore". Läkaren gav inte upp där utan guidade Harrisons hand med orden "Come on George, you can do this. G-E-O...". Spöstraff på det. Det fanns även fina stunder, som när Paul McCartney kom på besök, och de två höll varandras händer. Eller som mötet med Ringo Starr. Ringo berättade för George att han var tvungen att åka till flygplatsen för att resa till sin dotter som var inlagd på sjukhus. Repliken på detta blev, "Do you want me to come with you?". Otroligt.

I och med detta funderade jag lite på vilken låt som jag skulle vilja posta i det här sammanhanget. Det finns ju ett par alternativ. I slutändan blev det bara det jag kände för stunden. "Window, Window" är en låt som endast spelades in som demo till All Things Must Pass-albumet, det existerar med andra ord inget officiellt släpp i dagsläget. Harrison satt alltså i studion en vårdag 1970, tillsammans med galenpannan Phil Spector, och drog igenom låtar som skulle kunna passa in på albumet. Spector behövde dessutom höra vad det var han skulle arbeta med. Om jag har förstått det rätt så har inte Harrison någon vetskap om att Spector spelar in denna session, men idag kan vi väl vara ytterst tacksamma över att så var fallet.

SOME OF YOUR LOVIN'

2011-11-20T03:28:00.000-08:00

Under alla dessa år har jag nog aldrig nämnt Dusty Springfield här. Det känns lite illa. "Some of Your Lovin'" är skriven av Goffin/King och släpptes 1965. Dusty hade en enorm katalog att plocka ur, men jag undrar om inte denna pärla är det allra bästa.

VIDEOINLÄGG # 4

2011-11-11T09:31:00.000-08:00

Det här inlägget spelades in under någon slags feberyra. Jag ber om ursäkt för detta.

ÅTERKOMSTEN

2011-11-06T07:33:00.000-08:00

Jag har inte skrivit ett enda inlägg sedan i augusti. Jag vet inte om jag någonsin har haft ett så långt uppehåll, och då har jag ändå haft den här bloggen sedan 2006. Brist på motivation, orsaken är väl ganska flytande. I vilket fall så hade jag tidigare i höstas planer på att lägga den här sidan på is.

Men, så blir det icke. Det är snart dags igen. A new beginning.

VIDEOINLÄGG # 3

2011-08-08T09:50:00.000-07:00

Ett snabbt litet videoinlägg, hoppas att det smakar. Återkommer senare i veckan med en specialare.

THERESA LINDSEY - "GOTTA FIND A WAY"

2011-08-08T06:18:00.000-07:00

Correc-tone 5840 (12/1963)

CHUCK BERRY VS. YOKO ONO

2011-07-30T16:37:00.000-07:00

Någonstans på vägen belönades Yoko Ono med världens största ego. Chuckens min vid 01:20 är obetalbar.

VIDEOINLÄGG # 2

2011-07-21T15:30:00.001-07:00

Den här gången pratas det om tre låtar istället för två. Och sommartemat kan vi nog glömma, det känns redan som att jag har förstört det upplägget.

Jag vill dessutom tillägga att jag blir smått galen på mina redigeringsprogram som trots att jag filmar i HD-kvalitet alltid smyger in något irriterande moment. Den här gången är det ljudet som känns lite hackigt. Men det vara bara att välja på lite hackigt ljud eller ljud helt i ofas med det visuella. Jag ber om ursäkt för detta och skall snart kolla upp någon slags lösning.

EGENINSPELAT MATERIAL LIVERPOOL (DEL 1: PENNY LANE)

2011-07-19T15:56:00.000-07:00

Här kommer några sekvenser som vi filmade under den senaste Liverpool-resan. Den första delen visar barberaren som nämns i låtens inledning. När McCartney skrev Penny Lane hette salongen Bioletti's men har idag bytt namn till Tony Slavin. Den andra delen visar "the shelter in the middle of the roundabout". Busskuren byggdes om till café under 80-talet, men ser väldigt igenbommad ut. Fråga mig inte varför jag kallar lastbilen för buss. Den sista delen visar brandstationen, "in Penny Lane there is a fireman with an hourglass". Denna brandstation ligger faktiskt en bit bort från Penny Lane, men tack vare Stevie T snokade vi upp rätt plats.

WHAT A WAY TO DIE

2011-07-17T17:45:00.000-07:00

Ola & The Janglers uppträder 1968 i tv-programmet Soffan, lett av Robert Broberg. Med sig har man ett verk som till en början låter olovligt mycket som "A Whiter Shade of Pale". Men det är helt makalöst. Om någon sitter inne med mer info om den här låten så tar jag gärna emot den. Kompositörer skall vara Weiss & Schlaks. Jag hoppas verkligen att det finns en annan version som åtminstone fick chansen att hyllas i USA och Storbritannien. Det skulle gräma mig innerligt om detta bara lanserades inrikes.

FROM A WINDOW

2011-07-10T11:01:00.000-07:00

Ännu en trip till London samt Liverpool avklarad, därav uppehållet. Lika trevligt var gång. Jag verkar aldrig riktigt få upp foton från våra resor till de brittiska öarna, men jag lovar bättring. Innan nästa videoinlägg tänker jag flika in med en Lennon/McCartney-låt som aldrig spelades in av The Beatles, det existerar inte ens en demoversion. Eller, det kanske det gör, men den har i vilket fall aldrig sett dagens ljus. "From a Window" spelades in av Billy J Kramer and the Dakotas försommaren 1964 och släpptes mitt i sommaren samma år. Det blir inte charmigare.

VIDEOINLÄGG

2011-06-24T20:01:00.000-07:00

Okej. Jag försökte mig på ett videoinlägg. Mitt bemästrande av teknik och finess gällande sådana ting är säkerligen inte helt till belåtenhet, men jag uppskattade formen. Håll till godo, det kommer nog fler.

LILLA LOVIS

2011-06-22T07:57:00.000-07:00

Nya låtar med Lilla Lovis har varit en snackis ett tag nu, men det ser oerhört lovande ut. På spelningen på gamla goda Jazzhuset i Göteborg framfördes ett nytt alster med det förmodade namnet "Man måste testa allt". Musikaliskt sett kan det vara hennes främsta låt hittills. Den kommande videon beskrivs som "naturromantisk och dystopisk" och det är bara att hålla tummarna för att det är tidigare nämnda låt som projektet gäller. Äntligen.

SWING OUT SISTER - "LOVE WON'T LET YOU DOWN"

2011-06-15T05:59:00.000-07:00

SERGEANT FRIDAY, CHARLIE CHAN AND BOSTON BLACKIE

2011-06-14T15:13:00.000-07:00

Den siste originalmedlemmen, och grundaren av The Coasters, Carl Gardner, har gått ur tiden. The Coasters är en av de där grupperna som alltid har känts så där snuskigt genuina. "Three Cool Cats" är en låt som jag egentligen spelar alldeles för ofta, speciellt som min käresta får dåliga vibbar av texten. "Searchin'" är ett annat mästerverk, signerat Leiber & Stoller. The Coasters släppte låten som singel våren 1957. Bland annat for det då okända bandet The Quarrymen över halva Liverpool då det enligt ryktesvägen fanns en kille som hade singeln i sin ägo. Om jag har förstått det rätt så snodde man skivan från den unge mannen och gav aldrig tillbaka den igen. Jag förstår dem.

SUMMERS IN ENGLAND ARE HARDLY THE BEST, BUT WE CAN GET SUNTANNED ALONG WITH THE REST ON A BEACH IN MAJORCA

2011-06-14T11:19:00.000-07:00

Jag tog en cykeltur idag. En runda in till Tibro för att inhandla ett lager med cigaretter och sedan en snabb sväng förbi herr Molin. Den här lilla turen är väl cirka 1 mil enkel resa. Flickvännen flyr iväg till London i en månad, och jag ansluter om två veckor. Tid för kontemplation. Den här vistelsen i barndomshemmet är komplett med grönskande ängder och, ja, en frihet som egentligen aldrig känns lika påtaglig i Stockholm. Det känns ungefär som "Song for All Seasons" med Just Others. Landsbygdens soundtrack.

Låten finner man på plattan Amalgam från 1974, pressad i 250 exemplar. Tydligen går den på eBay för runt 10.000 svenska kronor. Den absolut bästa folkplattan någonsin tillsammans med Herons Twice as Nice & Half the Price.

THE FRESHIES-VECKAN #7

2011-06-13T09:02:00.000-07:00

The Freshies-veckan avslutas med "Oh Girl" från 1980.

THE FRESHIES-VECKAN #6

2011-06-13T08:45:00.000-07:00

The Freshies - "Will You Remember"

THE FRESHIES-VECKAN #5

2011-06-13T06:24:00.000-07:00

The Freshies - "Dancin' Doctors"

THE FRESHIES-VECKAN #4

2011-06-12T16:25:00.000-07:00

Det drar ihop sig. The Freshies-veckan kommer att fortsätta några inlägg till, men mållinjen skymtar vid horisonten. "Hey" var b-sida till "We're Like You" och är något av det bästa som finns. Här komplett med vinylrasp.

THE FRESHIES-VECKAN #3

2011-06-11T09:09:00.000-07:00

The Freshies - "I'm In Love With The Girl On A Certain Manchester Megastore Checkout Desk"

THE FRESHIES-VECKAN #2

2011-06-08T10:20:00.000-07:00

The Freshies-veckan fortsätter med "I Can't Get 'Bouncing Babies' by the Teardrop Explodes".

THE FRESHIES-VECKAN #1

2011-06-07T17:34:00.000-07:00

The Freshies. Jag är något konfunderad. Bandets last.fm-sida består av enbart cirka 12.000 skrobblingar. Allmusic-sidan är blank. The Freshies är kult. Men för helvete, här har vi ett band som borde sopa mattan med sina konkurrenter. Man bör möjligtvis ha i åtanke att de kom från Manchester, sent 70-tal. Ni fattar, konkurrensmässigt kunde man ha haft det lättare. Det blev aldrig något album för Chris Sievey & Co, dock en hel drös med singlar och ep-utgåvor. För att fixa till den här helt ohållbara situationen så startar nu The Freshies-veckan. Först ut är "Wrap Up The Rockets" från 1981.

DOWN IN HOLLYWOOD I COULDN'T FIND A FRIEND

2011-05-29T10:46:00.000-07:00

The Rose Garden tog flyget medan Electric Light Orchestra nöjde sig med tåget.

ALPHA - "SOMETIME LATER"

2011-05-28T16:58:00.000-07:00

Triphop från sin allra vackraste sida. Alpha signades av Massive Attacks bolag Melankolic och släppte "Sometime Later" på sin fullängdsdebut Come From Heaven sommaren 1997. Portishead-vibbarna bankar på dörren och bryter sig in, utan att på något sätt vara ovälkomna. Alphas kollegor inom genren spelar gärna på paranoia och mörka vrår, medan Alpha kör sin mix av filmdialoger, Bacharach och soulfylld jazz. Bedårande.

WINGO STARR

2011-05-27T14:26:00.000-07:00

MILES AHEAD

2011-05-25T17:48:00.000-07:00

Idag skulle Miles Davis ha fyllt 85 år. Det firar vi med den helt vansinniga "Rated X". I princip lika makalös som Coltranes "Giant Steps" eller Byard Lancasters "It's Not Up to Us".

GRATTIS PÅ 45-ÅRSDAGEN

2011-05-16T14:09:00.000-07:00

RINGO (THE JOHN DAVIDSON SHOW 1980)

2011-05-13T09:51:00.000-07:00

I juli 1980 medverkade Ringo Starr i The John Davidson Show. Det blir snabbt, väldigt snabbt, obekvämt. Nog för att Mr Starkey hade problem med spriten under den här perioden, men här har han verkligen fått en konjak eller två för mycket innanför västen.

KENWOODMATTAN

2011-05-11T14:48:00.000-07:00

Mattan på plats, 1968

För en tid sedan satt jag återigen och beundrade Kenwood-bloggen, höjden av spetsnörderi. Kenwood var John och Cynthia Lennons hem mellan 1964-1968. Detta spektakel till hus vore givetvis en fröjd att skåda med egna ögon, men eftersom Saint George's Hill numera är en så kallad gated community så ter sig detta tämligen omöjligt. Dessutom har det sedan 1968 skett så pass många renoveringar att dåtidens interiör nästan är helt omgjord. Kenwood-bloggen är fantastisk. Här tas ämnen som ritningar, byten av fönsterkarmar och placering av möbler upp. Foton granskas in i minsta detalj. "Nu står soffan där, förut var den belägen några centimeter till vänster". Ni fattar. Och det är just sånt här som är helt underbart.

Via Kenwood-bloggen fick jag kontakt med en samlare i Kanada. Han hade köpt den svindyra vardagsrumsmattan som fanns i huset mellan 1964-68 av Lennons dåvarande hushållerska Dorothy Jarlett. Han sålde nu "one square inch" av den här mattan för $100. För 99% av världens befolkning är en liten bit av en gammal matta inte värd $100. För egen del kan jag inte banga ett sånt erbjudande. Det går bara inte. Sagt och gjort, vi kom överens och mattbiten skickades över Atlanten. Idag kom den fram. Helt klart värd en Benjamin Franklin.

Ytterligare bakgrundsinfo gällande hur mattan hamnade hos Dot Jarlett har jag fått genom min korrespondens med Kanada. John Lennon och Yoko Ono påbörjade en affär under våren 1968, vilket ledde till att Cynthia lämnade in sin skilsmässoansökan under sommaren samma år. Bland annat så utspelade sig det smått legendariska första mötet mellan Ono och Cynthia Lennon i maj 1968. Cynthia kom hem från en semester i Grekland och fann John och Yoko sittandes i "the sunroom" i Kenwood, endast iförda morgonrockar. Enligt legenden ska Yoko haft på sig Cynthias egen morgonrock. Början på slutet. Lennon och Ono flyttade under en tid in till London medan Cynthia och hennes mor, tillsammans med Dot Jarlett, plockade ihop tillhörigheter och flyttade ut från Kenwood. Det är i den här vevan som även mattan rivs upp och tas med i flytten. En inte så vild gissning skulle väl vara att Cynthia i det här läget ger bort hela eller en stor del av mattan till Dot.

Som Maggie sa, det här kan lika gärna vara ett bedrägeri eller vilken matta som helst. ("I'm driving around in Jon Voight's car"). Saken är dock den att säljaren tvingade Dot Jarlett att frambringa ett dokument i samarbete med sin advokat för att säkerställa att det verkligen rör sig om den omtalade Kenwood-mattan. En kopia skickades med i min leverans, signerad och till full belåtenhet. Dessutom innehöll leveransen ett foto föreställandes Dot Jarlet med mattan i knät. Jag kan bara gissa att detta foto togs när mattan bytte ägare i oktober förra året. Happy guy? Happy guy.

BUT NOW YOU'RE OUT OF BREATH FROM YOUR CHEAP CIGARETTES AND THE WRONG SIDE OF 7AM

2011-05-06T14:57:00.001-07:00

Sommaren 2005 njöt jag av Saturday Looks Good to Me två gånger på mindre än en vecka. Vid ena tillfället i Göteborg och några dagar senare i Emmaboda. I Göteborg stod Hormones In Abundance/Ring Snuten-Patrik och var i det närmaste manisk framför scenen. Fred Thomas älskade min Field Mice-pin och jag älskade Saturday Looks Good to Me. Vilket band. Every Night-plattan recenserades i Sonic under hösten 2004 och ett inköp var givet. Jag tror att det var min favoritplatta i över ett år. Bedårande Betty Marie Barnes (som tydligen ska bo i Stockholm nuförtiden) gör en sval och helt bländande insats på den här skivan som, om jag minns rätt, var hennes första med bandet. "The Girl's Distracted", "When You Got to New York", "Lift Me Up", "Since You Stole My Heart", "All Over Town". Odödligt.

Jag tappade bort SLGTM någonstans på vägen, men för några veckor sedan så stiftade vi ny bekantskap. Fred och Betty Marie har dessutom ett projekt tillsammans som går under namnet Mighty Clouds, finns bland annat att avnjuta på Spotify för den intresserade. Att Mighty Clouds hade en spelning på Strand nu i april är dessutom riktigt jävligt. Varför kan ingen upplysa mig om sådana historiska begivenheter?
För att komma till saken. SLGTM har gjort så många makalösa grejor. På hyllade All Your Summer Songs från 2003 gömmer sig "No Good With Secrets". Mest känd för att outrot leder rakt in i oförglömliga "Alcohol". "No Good With Secrets" är en nyckellåt. SLGTM var ett intimt band, men som lyssnare kom man aldrig så här nära inpå igen.

SUZE ROTOLO (1943 - 2011)

2011-05-06T09:10:00.000-07:00

YOU AND I (WHEN WE WERE YOUNG)

2011-05-03T12:38:00.000-07:00

The Strawbs, något av en brittisk institution. Dock en lite latent sådan. "You and I (When We Were Young)" finns utgiven på albumet Ghosts från 1975.

CONGRATS

2011-05-01T13:58:00.000-07:00

HOLOPAW

2011-05-01T13:20:00.000-07:00

De senaste dagarna har jag letat efter en platta som jag inte hört på fem år. Skivan i fysisk form är borta, den ligger säkert och skräpar någonstans i Tibro. En sak var säker, en av titlarna innehöll orden "needle" och "hay", möjligtvis "haystack". Och nej, det var ingenting med Elliott Smith. Allt verkade lönlöst. Sista utvägen var att söka på orden på last.fm. Och där någonstans, bland hundratals träffar, "Needle in the Sway". Plattans namn var, givetvis, Quit +/or Fight och bandet var Holopaw. "Needle in the Sway" var lika bra som jag mindes den och jag blev 24 år på nytt. Bättre än vilken rynkkräm som helst.

TITTENHURST PARK 1971 - JOHN LENNON AND THE HUNGRY STRANGER

2011-04-28T08:55:00.000-07:00

CHARLEY PATTON

2011-04-23T11:39:00.000-07:00

För en tid sedan budade jag på en 78-varvare med Charley Patton. Oftast får man inte ens möjligheten att buda på plattor med Patton eftersom det enligt inbitna samlare endast finns högst ett hundratal exemplar kvar. I vilket fall, skivan var i så dåligt skick att den knappt gick att spela. På den slitna Paramount-etiketten kunde man dock urskilja Pattons namn, samt "Pea Vine Blues" och "Tom Rushen Blues". Säljaren hade dock rippat skivan till mp3-format och laddat upp på auktionssidan för att eventuella köpare ändå skulle kunna få sitt lilla smakprov av magin. De två ljudspåren bestod av brus. Vred man upp volymen till max så kunde man, om man spetsade öronen riktigt ordentligt, höra Charley Patton vråla i bakgrunden, på sedvanligt manér.

Då Pattons liv och leverne är väl kartlagt av diverse aficionados så framkommer det att dessa två låtar, tillsammans med en handfull andra, spelades in i Indiana den 14 juni 1929. Detta datum markerar även Pattons första besök i en studio. Kort och gott, att äga en Charley Patton är stort, riktigt stort. Men förhoppningarna grusades med ett dygn kvar på auktionen. Jag hade förhoppningen att de där galna samlarna från staterna av någon anledning hade missat det här objektet. Mitt sista bud på 2500 kronor blev totalt överkört, och jag gav upp. Jag tror att det vinnande budet var minst tre-dubbelt, och då var det ändå en platta i uruselt skick.

Det ska dock tilläggas att även de bästa exemplaren av Pattons utgåvor på Paramount är i riktigt dålig kvalitet. Paramount kunde aldrig det här med att använda bra material till sina skivor, så med tanke på att de tidigaste Patton-plattorna har spelats sedan slutet på 20-talet, främst på dålig utrustning, så ska man vara glad att det ens existerar något spelbart i dagens läge. Jag kommer nog aldrig att äga en Patton, möjligtvis om jag skulle vinna en hel drös med pengar. De riktigt svåra Patton-objekten kan byta ägare för upp emot 20,000 dollar. Chansen finns väl att det ligger ett exemplar och samlar damm i en fuktig källare i Mississippi, men jag hoppas att den kommer att ligga kvar där. Det finns något vackert över en gammal bortglömd 78-varvare som ingen har rört på många, många decennier. "Tom Rushen Blues" kan avnjutas nedan.

Charley Patton föddes 1891, eller 1887, eller 1889. Eller varför inte 1881. Inget är säkerställt. I vilket fall så gick han ur tiden den 28 april 1934. Det lär för övrigt aldrig släppas någon fotobok, ett enda foto av karln existerar och kan ses i det här inlägget. Mystiken kring honom är nästan otäckt tät. Patton hade en mentor vid namn Henry Sloan. Det finns i princip ingen fakta om denne, förutom att han lärde Patton att spela gitarr. Man har sökt med lykta efter inspelningar med Sloan, men troligtvis spelade han aldrig in något på egen hand. Om Henry Sloan bara visste vad han satte i rullning. Bluesen startade här, på riktigt. Om någon vill läsa mer om Henry Sloan så är den här länken en utmärkt sammanfattning.

Jag upptäckte att Charley Patton finns på Spotify, och jag älskar kontrasten. Skitig, rå och hypnotisk Deltablues skapad av människor som sedan länge är borta, i samklang med den digitala världen. Charley Patton hade bara garvat.

WHAT THE WORLD NEEDS NOW IS LOVE

2011-04-14T18:53:00.000-07:00

Slår man på "Fantastisk" i SAOL så står det Jackie DeShannon.

BY COASTAL CAFÉ

2011-04-08T11:35:00.000-07:00

I går inhandlade jag By Coastal Café's enda fullängdsplatta från 2004. Det är så trasigt och meningslöst bra.

MIKE BATT - "FADING YELLOW"

2011-03-18T16:17:00.000-07:00

Låtarna som kommer i närheten av Mike Batts "Fading Yellow" i ren fulländning kan man räkna på sina två händer. En makalöst sofistikerad låt, med den smäktande melankolin som jag är så svag för. Jag måste tacka Jörgen Johansson för den här upptäckten, hade det inte varit för hans otroliga samlingsutgåvor i Fading Yellow-serien hade man lätt missat denna godbit. Läs gärna hans blogg här. Låten "Fading Yellow" går att finna på volym 1. Jag vet att Jörgen tittar in här ibland, eller i vilket fall gjorde det förut. Jörgen, om du skulle läsa det här så vill jag bara säga att förslaget gällande ett LP-släpp låter helt fenomenalt. Blir detta verklighet gör jag gärna en förhandsbokning med tillhörande förskottsbetalning.

2011/1995

2011-03-18T12:13:00.000-07:00

HOLY GHOST PEOPLE

2011-03-10T06:56:00.000-08:00

Det är oerhört synd att man inte var medveten om the Holiness Church när man läste socialantropologi. Den här religiösa grupperingen porträtteras av Peter Adair i dokumentären Holy Ghost People från 1967. Peter reser till Appalacherna, närmaste bestämt West Virginia, och kommer tillbaka med ett material som är lika häpnadsväckande nu som då. Ormar, tungomålstalande, you name it. Det här klippet samlar några av de bästa scenerna ur dokumentären, till tonerna av Joe Meeks "I Hear a New World".

THE SOFT MACHINE

2011-03-09T13:59:00.000-08:00

Under Londonvistelsen blev det återigen ett besök i den mest välsorterade skivbutiken världen har skådat, Sister Ray, belägen på klassiska Berwick Street i Soho. Den här gången kom jag ut med The Soft Machines debutplatta och det var givetvis ett helt fullgott köp. Lyssna bara på "A Certain Kind".

SAINT ETIENNE

2011-03-08T10:39:00.001-08:00

Saint Etienne till Stockholm i maj. Det är ju lite som en våt dröm. Vi som var på väg till Glasgow för att se dem för ett år sen, det här blir ett betydligt bättre upplägg.

"You're in a Bad Way" (1993)

SILHOUETTES

2011-02-09T06:56:00.000-08:00

Det finns så sanslöst mycket bra Doo-wop på eBay. CSN borde lätta lite mer på plånboken. I vilket fall, "Silhouettes" med The Rays är en av de absolut bästa låtarna i genren, utan tvekan. När man då kommer på att världens bästa girl-group någonsin, The Ronettes, gjorde en cover på just detta alster så faller alla bitar på plats. "Be My Baby"-klass!

The Ronettes - "Silhouettes"

IT WAS 50 YEARS AGO TODAY

2011-02-09T06:09:00.000-08:00

Undertecknad på The Cavern, oktober 2010.

Vid lunchtid den 9 februari 1961, för exakt 50 år sedan, gjorde The Beatles sin allra första spelning på The Cavern. Som The Quarrymen hade man spelat här förut, men det var George Harrisons och Stuart Sutcliffes första besök på källarscenen. 3 år senare, den 9 februari 1964, gjorde man sin livedebut i amerikansk tv. Klippet nedan, från den 22 augusti 1962, är den enda existerande filmupptagningen som finns av bandet på The Cavern.

BUDDY HOLLY VS. ED SULLIVAN

2011-02-03T16:38:00.001-08:00

Det är idag 52 år sedan som Buddy Holly, tillsammans med Ritchie Valens, The Big Bopper och piloten Roger Peterson, förolyckades på det där snötäckta fältet utanför Clear Lake, Iowa. Vad Holly, Valens och The Big Bopper hade kunnat uträtta de följande åren förblir en gåta, men chansen att Buddy Holly hade uträttat fortsatta stordåd ger väl inga högre odds. Det finns så mycket att säga om de där sista timmarna innan det specialchartrade planet dök ner i den nattsvarta myllan i Iowa, men jag tror att vi sparar det till ett senare inlägg.

En annan person som säkerligen kommer att återkomma vid senare tillfälle är Ed Sullivan. Mannen som personifierade söndagens tv-kvällar för alla amerikaner mellan 1948 och 1971. Mest känd är han för att ha introducerat The Beatles för den stora amerikanska massan i The Ed Sullivan Show den 9 februari 1964. Vad han gjorde sig skyldig till genom det greppet är väl än idag ganska ofattbart. Publikrekord, 73 miljoner tittare, och ingenting skulle bli sig likt inom showbiz igen. På samma sätt som man kan ställa frågan "Where were you when Kennedy was shot?" till amerikaner i övre medelåldern så är frågeställningen "Where were you when The Beatles did the Ed Sullivan Show?" lika självklar.

Men tillbaka till Buddy Holly. Den 26 januari 1958 skulle Buddy Holly and the Crickets medverka i The Ed Sullivan Show. Problemet var att Sullivan inte gillade låten "Oh Boy" och bad om att den skulle bytas ut mot ett annat nummer. Holly vägrade. Sullivan blev irriterad. Inför det sista repet innan sändning hittar Sullivan en ensam Holly i dennes loge. Sullivan frågar då vart Hollys band The Crickets håller hus, men får svaret att Holly inte vet. Programledaren fäller då kommentaren "Well, i guess The Crickets are not too excited to be on The Ed Sullivan Show" och får då tillbaka den helt fenomenala repliken "I hope they're damn more excited than I am".

Detta eldade på Sullivans välkända temperament, och helt plötsligt bestämdes det att Buddy Holly and the Crickets bara skulle framföra en låt, istället för två som det var sagt. Vid introduktionen i direktsänd tv fortsatte Sullivan med sin stora hämnd. Han uttalade Holleys namn som Hollet eller Holled, döm själva. Men det var inte nog med detta. Sullivan hade dessutom instruerat studiopersonalen att dra ner ljussättningen på scenen, och samtidigt fått mikrofonen till Hollys gitarr avstängd. I klippet från sändningen ser man tydligt hur Holly vid 00:27 börjar att skruva på gitarrens volymknapp för att sedan kasta några blickar mot scenkanten där Sullivan befinner sig. Ingenting händer. För att väga upp detta bjuds vi i alla fall på en energisk Holly under solopartiet.
Buddy Holly återvände aldrig till The Ed Sullivan Show.

GILLIAN HILLS - "ZOU BISOU BISOU"

2011-02-02T03:14:00.000-08:00

LONDON JAZZ FOUR

2011-01-21T17:51:00.000-08:00

Den mest fascinerande versionen av "Rain" jag någonsin har hört. Stilpoäng.

London Jazz Four - "Rain"

SLEEPLESS NIGHTS AND A TALE TO TELL

2011-01-21T09:15:00.000-08:00

Med det senaste inlägget i åtanke så är det inte underligt att det blev lite av en Popsicle-dag. Det här klippet är ju lite av en dröm. Två låtar live från Stand Up and Testify samt en intervju där man hyllar den kommunala musikskolan. Att sätta ett exakt datum på det här blir lite komplicerat, men en mindre vågad gissning landar på 1997-98.

Popsicle - "Dry Spot" och "Train Across the Bridge" + intervju

AA

2011-01-21T05:51:00.000-08:00

Det senaste året har jag försökt att hålla mig uppdaterad om Andreas Mattssons förehavanden. Det har stått relativt stilla, swindielegendaren har mest sysslat med att skriva låtar till andra artister. Men idag, av en tillfällighet, så sprang jag över den efterlängtade informationen; ett nytt album är bara en månad borta. I samma stund slog det mig att det faktiskt har gått fem år sedan solodebuten The Lawlessness of the Ruling Classes och en fantastisk spelning på Storan i Göteborg som jag skrev om här. Albumet går tydligen under namnet Kick Death's Ass, och den första singeln titulerad "AA" släpps idag. Den här låten skulle ha platsat in perfekt på Popsicles svanesång Stand Up and Testify. Jag skrev tydligen om det albumet samt miraklet Lacquer i oktober 2006, läs gärna. Stand Up and Testify är ett album som aldrig kommer att blekna ur minnet, ett grandiost avsked från ett av landets bästa band någonsin.

Det är så oerhört skönt att Andreas Mattsson är tillbaka. Det går alltid att luta sig tillbaka mot det familjära popsnickeriet.

BRIAN HYLAND - "HOLIDAY FOR CLOWNS"

2011-01-16T08:13:00.000-08:00

Alltså, varje tweeband med lite pondus skulle sälja sina mödrar för att kunna flika in Hylands band i sin sättning.

I'M INTO SOMETHING GOOD

2011-01-16T06:12:00.000-08:00

Ria Bartoks franskspråkiga version av "I'm Into Something Good". Det finns faktiskt en känsla av substans här, till skillnad från originalet. Vilket för mig in på en riktigt dryg företeelse. Vi pratar givetvis om återföreningar. Ofta så funkar det, Blur förra sommaren och Pulp nu i sommar är givna lyckokast. Problemet är band som splittrades redan innan USA drog sig ur Vietnamkriget. Dessa individer, oftast män, måste på något vis väga upp sin nu relativt höga ålder med att framställa sig själva som oerhört vitala och fräscha. Effekten blir givetvis den motsatta, det ser helt enkelt jävligt löjligt ut. Ett band som i princip kom undan med hedern i behåll var The Zombies. Jag var nöjd och belåten efteråt, men det fanns ändå något osmakligt över hela grejen.

Det bästa exemplet måste ändå vara Peter Noone, från Herman's Hermits. Manchesterkillen blev flickidol i USA, till stor del beroende på den slående likheten med den då nyligen bortgångne John F. Kennedy. Peter och hans polare hävde ur sig pophit efter pophit, dock med noll känsla för varken stil eller klass. Tidigare nämnda "I'm Into Something Good" fungerar en bra dag, likaså en handfull andra låtar. Men redan 1965 var Herman's Hermits fast i ett träsk fullt av larvigheter och rent skräp.

Vad händer då när Peter Noone över 40 år senare reser runt och gör spelningar under namnet Herman's Hermits, trots att han är den ende kvarvarande originalmedlemmen? Det blir en helt fruktansvärd fars. I publiken sitter människor som är något yngre än Noone och drömmer sig bort. "Oh, han var mitt onaniobjekt när jag var 13!" De är inte där för att höra ett bra gig, de är där för nostalgins skull. Och därför måste Noone bete sig exakt likadant som han gjorde 1965. Resultatet? Ja, beskåda nedanstående klipp på egen risk.

BKB

2011-01-11T14:03:00.000-08:00

SQUEEZE - "UP THE JUNCTION"

2011-01-10T13:45:00.000-08:00

GERRY RAFFERTY (1947 - 2011)

2011-01-04T14:45:00.000-08:00

"Baker Street" (1978)

THE TORNADOS - "ROBOT"

2011-01-01T08:50:00.000-08:00

The Tornados briljanta video till "Robot". Inte nog med att man var Joe Meeks homeboys, här framträder det slutliga beviset på att ett visst mått av galenskap är den enda vägen till att uppnå min fulla respekt.

GOODBYE CAPTAIN

2010-12-17T17:13:00.000-08:00

Världen kommer att sakna Captain Beefheart. Eller snarare, jag önskar att världen i större utsträckning hade omfamnat Captain Beefheart så att de hade en anledning att sakna honom. Kompromisslösheten och karaktären, mina damer och herrar, det är där tyngden ska läggas. Det var där som Kaptenen var mästare.

Större delen av mästerverket Trout Mask Replica tog runt 5 timmar att spela in. "Höhö, är det därför det låter som en potta skit" blir då repliken. Jag tänker inte ge mig in i den debatten, men det låter inte som en potta skit. Aldrig någonsin. Käften.

"Moonlight on Vermont"

"I'm Glad"

"Abba Zaba"

THE BRISTOLS - "IF YOU'VE GOT TROUBLE" (1999)

2010-12-17T11:34:00.000-08:00

ONE DAY (AT A TIME)

2010-12-12T09:16:00.000-08:00

John Lennon - "One Day (At a Time)

Att jag missade denna i mitt förra inlägg är en stor skam.

SOME ARE DEAD AND SOME ARE LIVING, IN MY LIFE I'VE LOVED THEM ALL

2010-12-07T15:50:00.000-08:00

Själva tanken att John Lennon har varit borta i 30 år känns oerhört märklig. Vi delade aldrig samma livstid. Johns liv tog slut den 8 december 1980 och med tanke på att jag föddes i oktober det följande året så borde jag ha blivit "skapad" i januari 1981. Det var på håret, så att säga. Ändå har han alltid funnits där, i allra högsta grad levande. Det är som att större delen av Lennons karriär är avskild från hans våldsamma bortgång, om man bortser från den sista plattan, "Double Fantasy". Då den släpptes endast tre veckor innan mordet så är den väldigt sammankopplad med tragedin i sig. "Double Fantasy" var, om jag minns rätt, det första Lennon-albumet jag ägde och jag har alltid försvarat materialet.

Många väntade sig en pånyttfödd Lennon med näven i högsta hugg som i våg efter våg skulle slå tillbaka mot etablissemanget. Istället steg det ut en nybliven 40-åring med en handfull låtar som tog upp kärleken till Yoko Ono ("Woman", "Dear Yoko") och sonen Sean ("Beautiful Boy"). Vid sidan av det så hade vi bland annat den första utgivna Lennonlåten på 5 år, "(Just Like) Starting Over", som släpptes som singel innan albumet nådde affärerna. Ypperliga "Watching the Wheels" handlar till större delen om den självvalda frånvaron från musikbranschen under den senare delen av 70-talet.

I och med dessa högt ställda förväntningar på Lennon som person så blev den första kontakten med Double Fantasy lite av ett frågetecken för många. Jag vet inte riktigt varför jag gillar albumet. Jag borde inte göra det, då jag oftast är kraftigt allergisk mot slicka produktioner. Lägg då även till att det rör sig om en slick produktion från, ja, 80-talet. Inte det bästa upplägget, men mot alla odds så fungerar det. Alla har sin egen åsikt om Lennons återkomst till musiken, men oavsett vilket läger man tillhör så var "Double Fantasy" det allra första steget. Vad som skulle hända under resten 80-talet var bara spekulationer, och är det fortfarande. Med facit i hand så hade decenniet sett ytterst intressant ut. En turné var planerad till våren 1981, relationen med Paul McCartney var varmare än på mycket länge och det fanns planer på en återförening av The Beatles.

Det här inlägget innehåller en del av mina egna Lennonfavoriter, hyllningar och diverse klipp. Tanken var att hålla det kort, men vi får väl se.

The Beatles - "In My Life"
(Rubber Soul, 1965)

Paul McCartney - "Here Today"
(Tug of War, 1982)

"Here Today" är en hyllningssång till John, utgiven 1982. McCartney menar att det här är den svåraste låten att göra live, just på grund av låtens starka innehåll. Det här klippet kommer från en skivaffär i Los Angeles 2007. Ett av de mest rörande klippen jag någonsin har sett. McCartney själv beskriver det så här:

"The last time I remember it bringing me to tears was when we were playing Amoebe records store in Los Angeles and I was singing 'Here Today' for John. I was holding it together until I looked into the audience. I just saw this girl who had totally lost it and was weeping and it got me. I tried to look away and forget it but it was impossible - I just went with her."

John Lennon - "Whatever Gets You Thru the Night"
(Walls and Bridges, 1974)

"Whatever Gets You Thru the Night" blev Lennons enda förstaplacering på singellistan i USA under solokarriären.

George Harrison - "All Those Years Ago"
(Somewhere in England, 1981)

George Harrisons hyllning till John Lennon. Den här låten påbörjade sin resa i helt andra kläder, och var skriven för Ringo Starr. Efter mordet på John Lennon skrev Harrison om texten och spelade in den tillsammans med bland annat Ringo Starr och Paul McCartney.

The Beatles - "Tomorrow Never Knows"
(Revolver, 1966)

Idag för 30 år sedan möttes New England Patriots och Miami Dolphins i den amerikanska fotbollsligan, matchen sändes live i klassiska Monday Night Football. Legendaren Howard Cosell fick uppgiften att gå ut i direktsändning och annonsera den tragiska händelsen som just hade ägt rum i New York.

Paul Simon - "The Late Great Johnny Ace" (Demo)
(Hearts and Bones, 1983)

Carl Perkins & Paul McCartney - "My Old Friend"

Upprinnelsen till den här låten är oerhört intressant. Hela historien:

"One November day in 1980, Paul and Linda visited John on the Dakota in NY. All the time they were there, John and Paul didn't stop talking and right before Paul left, they gave a walk through the Dakota's interior gardens and it was there where John said to Paul "Will you think about me, my old friend?". A few weeks later, John died.

In 1981, Paul and Linda invited Carl Perkins to stay with them in Montserrat. Paul wanted Carl's help recording a song called Get It for his new album, Tug Of War. Carl spent eight days with them, and George and Ringo had been there to help out as well. It was a great time between old friends who had shared such a legendary musical past.

The night before he left, a song came to Carl that summed up his warm feelings about the visit, and he couldn't get it out of his mind. It was so strong that Carl didn't even write it down, which was strange for him. He usually always wrote his songs down immediately.

In the morning, Carl Perkins sang the song, which he named My Old Friend, for Linda and Paul, saying it was his gift for having him as a guest. Half way through the song, after singing "if we never meet again this side of life, in a little while, over yonder, where there's peace and quiet, my old friend, won't you think about me every now and then?" tears streamed down Paul's face and he stood up and stepped outside.

Not knowing what the matter was, Carl stopped and Linda put her arms around him, thanking him for helping Paul to connect with his grief over John Lennon's death."

John Lennon - "Instant Karma" (Live)

Det här är ett relativt udda inslag i den här sammanställningen. När nyheten om mordet spreds under natten så fanns det tydligen en människa som spelade in sin radio under tiden att han/hon bläddrade runt bland New Yorks kanaler på FM-bandet. Det här är resultatet.

John Lennon - "God"
(John Lennon/Plastic Ono Band, 1970)

John Lennon - "Strawberry Fields Forever" (Demo)

John Lennon - "Nobody Told Me"
(Milk and Honey, 1984)

Inspelad under Double Fantasy-sessionerna, men släpptes postumt på albumet Milk and Honey 1984. Albumets starkaste låt.

John Lennon - "Woman"
(Double Fantasy, 1980)

"We meant more to kids than Jesus did"

Yoko Ono - "Walking on Thin Ice"
(Singel, 1981)

Den sista låten John & Yoko arbetade med. Mixning av "Walking on Thin Ice" ägde rum på kvällen den 8 december och Lennon hade en kassett med låten i sin jackficka när han blev mördad. Jag måste uttrycka min kärlek för Johns gitarr på det här verket, sagolikt bra nerv.

JFK (1991)

2010-12-03T15:44:00.000-08:00

Världens främsta filmintro? Med största sannolikhet. En helt makalös sammanfattning som på under 7 minuter lägger grunden för hela filmen. Notera Jaqueline Kennedys oklanderliga klädsel och det lilla utdraget ur Kennedys "Pax Americana"-tal från American University i juni 1963. Jag älskar den latenta humorn i den lilla intervjusnutten där giganten Walter Cronkite intervjuar Kennedy om Vietnamkriget. Cronkite påbörjar en frågeställning och avslutar den med orden "We've got our difficulties there, quite obviously". Det som gör det så klockrent är att incidenten i Tonkinbukten ännu inte ägt rum, och Tet-offensiven ligger ännu 5 år framåt i tiden. Det är så latent att det enbart är roligt så här efteråt, med facit i hand.

LONNIE

2010-11-30T12:45:00.000-08:00

Lonnie Russ - "Say Girl"

SECRET SERVICE - "OH SUSIE"

2010-11-29T13:46:00.000-08:00

Ola Håkanssons musikaliska åldrande efter Ola and the Janglers är väl inte det mest storartade världen har skådat, men "Oh Susie" råkar vara en riktig fullträff.

Secret Service - "Oh Susie"

29 NOVEMBER 2001 - 29 NOVEMBER 2010: NIO ÅR ÄR EN LÅNG TID

2010-11-29T13:28:00.000-08:00

George Harrison (25 februari 1943 - 29 november 2001)

SANTO & JOHNNY

2010-11-25T16:24:00.000-08:00

Santo & Johnny - "Sleep Walk"

MÅLLÖS

2010-11-20T07:17:00.000-08:00

The Tallest Man on Earth - "A Lion's Heart"

ALT/1977

2010-11-05T16:06:00.000-07:00

Snuskigt briljant. (Klickbar länk)

ALT/1977: WE ARE NOT TIME TRAVELERS

TONIGHT MY BABY AND ME WE'RE GONNA RIDE TO THE SEA AND WASH THESE SINS OF OUR HANDS

2010-11-03T14:59:00.000-07:00

Bruce Springsteen har rotat runt längst inne i garderoben. Och vid det första intrycket hade det inte samlats något damm överhuvudtaget. Runt mitten av 70-talet så förekom det en hel del strul med Springsteens management, vilket ledde till att mycket inspelat material samlades på hög. Gräddan av det här materialet släpptes 1978 på Darkness On The Edge Of Town. Resten stoppades undan och sedan var det inte mer med det. Förrän nu. De outgivna låtarna har nu äntligen andats morgonluft på allvar, efter att ha cirkulerat runt på diverse bootlegs i över 30 år. Albumet går under namnet The Promise och bör enligt undertecknad köpas i den aktuella boxformen, istället för separat.

Först och främst måste jag lägga stor vikt vid "Racing in the Street ('78)". Den vanliga "Racing in the Street" som dök upp på Darkness-plattan är en av bossens främsta låtar, men når en helt ny dimension i och med den här versionen. Arrangemangen, munspelet, det är lite som att det här mästerverket har hittat hem.

Sen har vi min egen personliga favorit, "Ain't Good Enough For You". Den känns lite som en syster till "Sherry Darling", fast med mer soul. Vilken skapelse.

Bruce Springsteen - "Racing in the Street ('78)"

Bruce Springsteen - "Ain't Good Enough For You"

HOW TO DRINK LIKE A MAD MAN

2010-11-01T16:09:00.000-07:00

DON DRAPER & MEGAN CALVET

2010-10-30T16:17:00.000-07:00

GENE PAGE - "ALL OUR DREAMS ARE COMING TRUE"

2010-10-30T16:04:00.000-07:00

Så var man hemma från Liverpool, denna ljuvliga stad. Resan sammanföll med min födelsedag, vilken i ordningen det var behöver vi inte tala om, och det var under denna dag som vi bland annat tog en biltur i The Beatles fotspår med den underbare Stevie T. Då jag har velat göra detta i cirka 15 år så var det verkligen på tiden. Foton från vistelsen i Merseyside lär komma upp under de närmsta dagarna. Under tiden, lite Gene Page.

SALLY CINNAMON

2010-10-24T07:13:00.000-07:00

MACCA #2

2010-10-12T14:45:00.000-07:00

Dags för en förlängning av gårdagens McCartney-hyllning. Först ut låten som fick John Lennon att vilja göra musik igen. Efter att ha hört "Coming Up" så vaknade Lennon till 1980 och spelade in sitt sista album, "Double Fantasy". För övrigt en riktigt bra video.

Paul McCartney - "Coming up"

"Seems Like Old Times" är än idag inte släppt i officiell form. Den var menad för filmen med samma namn, men ratades. Den här demon ska ha spelats in i Rude Studios i Skottland, Pauls privata studio, under augusti 1980. En personlig favorit.

Paul McCartney - "Seems Like Old Times"

DU ÄR SNART DÄR

2010-10-12T08:24:00.000-07:00

Så, vad kan man säga om Håkan Hellströms nya, 2 Steg från Paradise? Efter att ha levt med låtarna en tid så skulle jag tro att det här är den bästa skivan, efter debuten. Möjligtvis hamnar den på samma nivå som Det är så jag säger det-plattan, men det är två så olika utgåvor att det inte riktigt går att jämföra. Textmässigt är han bättre än någonsin. Och på riktigt, "Dom där jag kommer från" är något av det bästa som mannen har släppt. Dessutom måste "Jag vet vilken dy hon varit i" räknas som en av de största Håkanballaderna. Men det finns ingen annan låt som är så förbaskat bra som "Du är snart där", med den harrisonska slide-gitarren och en Håkan som sjunger så att allt brister. "Ljug för mig"-partierna är inte av denna världen. När allt stannar av och raden "Håkan du var bättre förr" kryper fram så skakar man bara på huvudet. För några veckor sedan så hade jag skrivit under på det, men efter "Du är snart där" så är det världens största lögn.

Håkan Hellström - "Du är snart där"

MCCARTNEY

2010-10-11T18:49:00.000-07:00

Få musiker är så missförstådda som Paul McCartney. Han var aldrig lika utåtagerande som John Lennon, aldrig mystisk som George Harrison och aldrig lika festlig som Ringo Starr. 1966 var Harrison förbannad på skattmasen ("Taxman") medan Paul fortfarande mest var inne på kärlek. Han skrev "When I'm 64" när Lennon var i Spanien och slängde ihop "Strawberry Fields Forever". Och Ringo Starr...ja, han var Ringo Starr. Det räckte så.

Karln var nyligen inbjuden till Vita Huset och sjöng "Hey Jude" tillsammans med Barack Obama och Jerry Seinfeld. I och för sig jävligt coolt in my opinion. Dessutom, plus i kanten för Bush-skämtet.

Det som aldrig nämns är att Paul var den enda av beatlarna som faktiskt bodde kvar i London under hela 60-talet. När de andra hade flytt ut till sina stora villor på landet sprang Paul fortfarande runt på klubbarna i London och hängde med sina avantgarde-vänner. Experimentella filmer var en av favoriterna, och dessutom lyssnades det flitigt på bland andra John Cage och Ornette Coleman. Surrealistisk konst blev vardagsmat och ledde till att Paul än idag har en stor Magritte-samling.

Citatet "Avantgarde is french for bullshit" yttrades av John Lennon, möjligtvis som en pik riktad mot Paul McCartney. Dessa ord kom alltså från en man som tillsammans med Yoko Ono bland annat pysslade med:

1. Att spela in skivan Unfinished Music No. 1: Two Virgins. Ja, lyssna själva.

2. Att under ett konstevenemang sätta sig på scenen i en säck. Sen satt man där inne i säcken, tillsammans, stilla. I 45 minuter.

3. Att låta Yoko Ono överhuvudtaget komma nära en mikrofon. Enough said.

Vem, om inte Paul McCartney, kom på att "Strawberry Fields Forever" skulle ha en mellotron i introt. Samme man fixade bandlooparna till "Tomorrow Never Knows".

Därför är det extra intressant att lyssna på McCartneys udda soloinspelningar. Jag skulle bli förvånad om det finns någon som har så mycket outgivet material på sitt samvete. Albumet "McCartney II" har blivit utskällt utan dess like genom åren. Den här plattan från 1980 var från början enbart ett experiment, men utvecklades alltså senare till ett hånat album.

Det här är nog mitt favoritplatta med Paul McCartney, just för att den skiljer sig så mycket från resten av hans diskografi. Albumspåret "Temporary Secretary" och b-sidan till "Waterfalls", "Check My Machine", är faktiskt helt jävla lysande.

Paul McCartney - "Temporary Secretary"

Paul McCartney - "Check My Machine"

Mera McCartney imorgon.

PARDON ME, WOULD YOU HAVE ANY GREY POUPON?

2010-10-10T09:26:00.000-07:00

FARVÄL SOLOMON

2010-10-10T06:49:00.000-07:00

1940-2010

Solomon Burke - "That Lucky Old Sun"